– Du måste besöka Kavallahuset om du passerar, dit borde du åka och skriva på avhandlingen, säger min väninna Åsa som är konstnär, när hon hör om mina planer.
Själv har hon flera konstnärskollegor som vistats i huset och jag får en handskriven lapp med adressen Souidikó spíti, Emilianou 13.
Resan till ön Lesbos tillsammans med min knappt fyraårige son, Erik, medför båtresa från Kavalla hamn. Charterresor till ön är ännu okänt. Året är 1984 och fiskebåtarna ligger tätt packade i hamnen redo att gå ut med sina ihoprullade nät och packlårar.
Det blir först på återresan i väntan på bussen till Thessaloniki som vi lyckas leta oss fram till huset efter att ha klarat av mödosamma och till synes ändlösa trappor. Tomas, husets föreståndare, tar vänligt emot oss och visar runt, förklarar att vistelser med barn inte är tillåtna. Åsa har haft rätt, huset är helt fantastiskt och när vi står på verandan med utsikten över havet ser jag framför mig hur jag ska sitta vid det stora bordet och skriva i skuggan från tallarna.
Gun med sonen Erik vid hamnen i Kavalla i väntan på båten till Lesbos.
Åren går och någon skrivresa blir det aldrig, minnet sjunker undan som en avlägsen dröm.
I mitten av oktober, tjugofyra år senare, säger vår ekonom på universitet att mitt forskningsanslag som går ut den sista december fortfarande har en rejäl summa oförbrukade medel. Hon undrar om jag har någon forskningsresa eller inköp av litteratur inplanerad.
Där, inne på hennes tjänsterum, dyker minnet av de vackra sovrummen, verandan och matsalen upp i minnet och jag utbrister:
”Kavallahuset”.
Slutarbetet med en bok väntar och nu finns chansen.
Hastigt görs resplanerna upp eftersom huset är på väg att stängas inför vintersäsongen men intentenden Carita hälsar mig välkommen. De första dagarna efter min ankomst ljuder huset av liv och rörelse med gäster som arbetar intensivt inför hemresan och de samlas i matsalen för umgänge på kvällarna. De flyger hem till Sverige och jag blir ensam kvar i huset. Carita reser iväg till ett möte i Stockholm och har ordnat med telefonnummer och trevligt sällskap vid ett par tillfällen med en vän i Kavalla. Stella kommer som vanligt på dagarna, det känns skönt när hennes vänliga gestalt dyker upp för höststädning. Det blir en märklig och emellanåt ödslig och lite kuslig vecka. På dagarna intensivt arbete med kapitelskrivande och redaktörskap för antologin, på kvällarna musik och vila inlindad i plädar med elementet påslaget intill soffan i den iskalla matsalen. Höststormarna slår till, fönsterluckorna skallrar runt om i huset, åskväder med enorma blixtskådespel utspelar sig kvällar och nätter framför verandan. Det är är kallt och regnigt, jag har för tunna skor och kläder, allt känns långt borta från min romantiska dröm 1984.
Men den första förälskelsen ihuset har befästs.
Det har blivit fem skrivarvistelser tillsammans med kollegor eller familjemedlemmar och jag hoppas kunna återvända snart igen.
Text och bild Gun Hedlund, 1984
Fotografi längst upp på sidan: Vid första besöket 1984 var utsikten mot havet inte skymd av bebyggelse. Arbetsbordet lockade som en plats att återvända till.