Att komma tillbaka till Svenska huset i Kavalla är som att komma hem. Detta var mitt fjärde besök i huset och jag måste erkänna att det var en minst lika stark upplevelse som vid mina tidigare besök.
Mycket lite har förändrats sedan jag senast var här för tolv år sedan. Möjligen ett nytt kylskåp, en solparasoll och en ny vattenkokare. Allt annat är sig likt, det vackra biblioteket, möblerna i original, terrasserna med sitt karakteristiska möblemang och rummen med sin enkla inredning. Tuppen var visserligen borta men kyrkklockornas obönhörliga slag varje morgon kl. 07.00 var sig likt.
Mest påtagligt var dock förändringen av trädgården som hade utvecklats från en övervuxen ogräsäng med några olivträd till en kultiverad grekisk trädgård med välskött örtagård och prunkande
trädgårdsland, tuktad olivlund samt flera fruktträd som bildade små mysiga trädgårdsrum. All heder åt Elisabeth och hennes kollegor som fått detta klassiska uterum att åter blomstra!
Den här gången var pressen på att skriva och prestera en text inte lika stor som tidigare eftersom jag numera är pensionär och kan tillåta mig att vara lite mera avslappnad. Till exempel kunde jag den här gången tillgodogöra mig mer av det rika sociala livet i huset , som ju i och för sig kan variera en hel del beroende på den sociala sammansättningen på gästerna. Tack Hjördis, Rickard, Sofia, Minna, Ewa, Margareta, Bitte och ni andra som bidrog till så många härliga samtal över en ouzo eller en enkel middag med retzina eller ett glas rött.
Trappor, trappor och åter trappor. Katter, katter och åter katter. Även dessa inslag gör att man känner igen sig i Kavalla, som i övrigt verkar vara på väg mot att utvecklats till en allt mer betydelsefull turistort i den här delen av Grekland. Trots pågående pandemi var det fullt av folk på alla restauranger och på den traditionella marknaden på lördagarna vimlade det av folk i alla åldrar.
De övergivna tobaksmagasinen och ödehusen kom den här gången att hamna i särskilt fokus för mitt intresse. Eftersom jag sedan ett antal år tillbaka ägnar mig åt analog fotografering satte jag av en hel del tid åt att dokumentera dessa övergivna byggnader och platser, såväl exteriört som interiört. Kanske kan det bli en utställning framöver. När jag fick höra att det gick att ta sig in i det gamla
sanatoriet som stått övergivet de senaste tjugo åren steg pulsen ordentligt. Det var en hisnande upplevelse att kliva runt i de långa korridorerna där patientjournaler, rötgenplåtar, gamla kanyler låg
utspridda bland allt annat bråte som hade spritts ut vind för våg. All Graffitti på väggarna vittnade om att många hade varit här före mig. Men vad gör det när förfallet är så vackert! Tack Minna för att du ville dela den här upplevelsen med mig.
Tillsammans med min fru Lena fick jag också möjlighet att besöka den antika staden Filippi, samt med hjälp av hyrbil göra några nedslag i universitetsstaden Drama, samt den muslimskt orienterade
staden Xanthi. Dessa platser kan varmt rekommenderas, särskilt om man vill uppleva lite av landsbygdens småstadscharm.
Lund den 20 oktober 2021
Mats Lieberg
Professor i landskapsarkitektur
Sveriges Lantbruksuniversitet