Jag var 11 år då jag åkte utomlands med min familj första gången. Det var stort. Jag kan fortfarande komma ihåg den söta lukten och väggen av hetta som slog an då jag gick ner för flygplanstrappan i Chania på Kreta. Och glassen och yoghurten med de annorlunda smakerna.
Det dröjde ända till mina övre tonår innan jag var tillbaks igen. Jag och min kompis öluffade en månad utanför Aten. Den ultimata friheten, sovandes på hustak och färjedäck.
Återigen hade det gått många år utan att återse Grekland. Den här gången skulle min resekamrat bli en av mina döttrar, min 15-åriga dotter Molly.
Min förhoppning till en början var att pandemin skulle ha mattats av såpass att vi skulle kunna tågluffa ner till Kavalla. Det kändes dock tidigt som ett extremt komplicerat projekt med olika pandemiregler runt om i Europa. Därför blev det istället flyget ner till Thessaloniki.
I efterhand kan konstateras att vi hade tur och lyckades pricka in en relativt lindrig period av pandemin sent i juni. Jag och Molly var dessutom fullproppade med färska antikroppar eftersom hela familjen hade varit sjuk i Covid några månader tidigare.
På gästhemmet i Kavalla fick vi ett fint mottagande av intendenten Elisabeth. Efter en rundvandring i det vackra huset med örtagård och olivträd blev vi tilldelade ett dubbelrum med vidunderlig utsikt på övervåningen. Där såg vi måsarna som cirkulerade i luftrummet mellan oss och det glimrande Medelhavet, och trapporna som ringlade sig upp över stadens branta backar.
Första dagarna tog vi det ganska lugnt. Jag jobbade på förmiddagarna och framåt sen eftermiddag då värmen inte var lika brutal, gav vi oss ut på längre promenader, bad och fotografering. Dagen avslutades ofta på någon av stadens restauranger där vi kunde se kvällens fotbollsmatcher i EM-slutspelet. Det kändes väldigt lyxigt med god grekisk mat, fotboll och varm kvällsbris. Det var också skönt att Kavalla inte är en stad full av gästande europeiska sommarturister.
Efter nästan en vecka i Kavalla ville vi göra en liten resa i resan. Valet föll på Thassos. En ö som man når från fastlandet med färja från Kavalla eller Keramoti. En hel del Kavallabor har sommarhus på ön. Den är välkänd för sina fina stränder och sin kritvita marmor som fortfarande bryts. Det var fantastiskt befriande att ta båten över till ön och känna den där starka ledighets-känslan som är förknippad med öar i allmänhet, såväl i Grekland som hemma i Sverige.
Jag hade redan innan googlat upp och beställt en natt på ett hotell på Golden Beach som ligger 20 min med bil från Thassos stad dit vi anlände med färjan. Det går bussar runt ön men problemet är att de går ganska sällan och att vänta två timmar var inte aktuellt. Så det blev en taxi. Taxichauffören var uppvuxen på ön men lämnat i tonåren för att studera fotografi i Aten och sedan jobba runt om i världen med press och reportagefoto mot olika mediehus. Jag kan varmt rekommendera det lilla hotellet Mare Monte vi bodde på. Det ligger på en liten sluttning med utsikt över bergen och Golden Beach. Dessutom fanns en liten pool att svalka sig i.
En natt på Thassos blev till två nätter. Vi hittade också en fin liten taverna i slutet av stranden som vi gillade, Sotiris Taverna. Enligt servitören, som också var son till ägaren, var tavernan en av de äldsta på stranden och grundad redan någon gång i slutet av 50-talet. Där blev vi stammisar i tre dagar.
Dagarna rullade sedan åter på i Kavalla med mig arbetandes om vartannat.
Sedan ett par års tid har jag jobbat med ett projekt på en Mexikansk polisstation. Jag har försökt sammanställa detta arbete inför en bokutgivning. Jag har även sammanställt och knådande ett projekt som handlar om mig, min familj och relationen till min tvillingbror som gick bort i vår gemensamma födsel 1969.
Tack Elisabeth för en underbar vistelse i Kavallahuset. Tack även till Johanna, Thomas och Pia, gästboende som vi också fick lära känna och fira midsommar med på husets stora terrass.
Efcharisto poli! Tack så mycket!
Johan och Molly Sundgren
Foto: Johan Sundgren, Kavalla 2021