Som en av de första av gäster att komma in i Grekland våren i juni 2021 och till det svenska huset i Kavalla efter regeringens lyftande av pandemirestriktionerna för turister.
Jag höll koll på vad grekiska tidningar skrev om vad politiker gav för prognoser i slutet av 2020. Jag chansade på att Grekland skulle öppna gränserna i maj 2021 vilket också skedde.
Kommer ut från flygplatsen i Thessaloniki, under gräddvita byggnader på väg till bussarna. Det grekiska ljuset flödar över det vida landskapet. Att ensam sitta i en buss i ett annat land är den bästa av friheter. På väg in till Thessaloniki passerar jag IKEA med en slogan i grekiska bokstäver intill som jag senare kommer att kunna läsa och förstå när jag efter en månad i Kavalla åker samma väg tillbaka efter vistelsen.
Jag kommer tillbaka till Kavalla efter trettio år. Då hade jag ett stipendium från Svenska Tecknare. Staden verkar inte ha förändrats så mycket som jag befarat. Det är med lycka jag sätter mig i en taxi vid den välbekanta busstationen mitt i centrum och säger Souidikó Spíti Efcharistó till chauffören som ler och säger till mig att sätta på mig mask. Polisen, säger hon urskuldande.
Det går fort men säkert uppåt på slingrande gator tills vi till slut stannar framför det välbekanta gula vackra huset omgivet av sina välskötta buskar och träd i full blom.
Intendent Elisabeth Gullberg har blivit varskodd via mail och mobil, hon tar emot mig dold bakom ljusblå mask, glittrande ögon som kommunicerar välkomnande. Utan ansikte undrar jag vem jag har framför mig. Senare när restriktioner lättade kunde jag få bekräftat hur mycket ansikten betyder för oss människor. Elisabeth byter liksom från formalia till den öppna vänlighet hon är.
Enbart två svenska gäster finns i huset som jag blir presenterad för. De stannar blott några dagar visar det sig, sedan är jag ensam i huset.
Jag blir placerad i rum nummer ett. Det med den bästa utsikten. Diagonalt framför havets horisont utanför fönstret, hänger i full blom nu i juni, den vackra generösa klängväxten med vita små stjärnblommor som är så vanlig i stadens trädgårdar.
Återbekantar mig med omgivningarna. Inte så mycket har ändrats i staden. Några av de ruffigare tavernorna där det förr hängde retsinadrickande fiskare, har blivit mondäna turistfluster men fortfarande med rutiga dukar. Jag hittar en äkta gammaldags taverna högt upp på Omonias, samma kvarter som Kavallas konstnärsaffär. Fetaost och sallad rikligt med olja på grekiskt vis och en öl Βεργίνα, Vergina, och enbart äldre som sitter där i timmar. Den här gången lär jag mig grekiska. Så befriande att upptäcka kända ord bakom affärsskyltarna. Καβάλα stavar staden sitt namn.
Jag har bestämt mig för att lära de grekiska bokstäverna, att lära mig läsa på grekiska. Så jag pluggar och läser på paket, flaskor och etiketter och på stadens skyltar. Ord som jag redan känner till uppenbarar sig bakom de tidigare okända bokstäverna. Jag tror och jag vet att jag blir en liten del mer av Grekland.
Att varje dag långsamt med omsorg inta frukost på den generösa terrassen intill huset blir en skön ensam ritual. Att tillaga den i Grekland vanliga tjocka soppan av musslor med smulad fetaost, vitlök och krossade tomater till lunch. Med mycket oregano från husets välförsedda kryddträdgård. Att också försiktigt klippa en liten kvist med knallröda små blommor att sätta i ett glas med vatten på mitt skrivbord jämte mina akvarellfärger för estetikens och inspirationens skull. Att påminnas om det vackra.
Två veckor senare får jag uppskattat sällskap av fotograferna Pia Ulin och Johan Sundgren med dotter Molly och medelhavsforskaren Johanna Olsson. Vi firar midsommar på terrassen. Vi njuter av Johannas moussaka, av oliver, grekiskt bröd och retsina. En liten midsommarafton i Kavallas sluttningar.
Att vandra i korridorerna. Funderande över livet under husets tobakstid, chefer, aktuarier, notarier, tobakskonnässörerna, de som är anställda för sin exceptionella näsa, kontorsanställda, besökare från Sverige, samkväm med tjock cigarrök och eld i öppna spisen vintertid. Huset är ett mästerverk av lågmäld funktionell arkitektur. Intrycken blandar sig. Är jag en del av detta?
De gamla byggnaderna, flera kvarter som huserade tobaksindustrin står fortfarande orörda oupprustade nere mitt i centrala Kavalla. En kulturskatt. Det är som om staden inte vet vad den ska göra av arvet av det som står kvar från denna gångna blomstrande verksamhet. Men staden är jag övertygad om vet att detta är ett viktigt arv.
Vissa stunder kommer det över mig den helt unikt priviligierade situationen att alldeles själv rå över hela detta hus ensam med ett badlakan på väg till duschen som alltid är ledig.
Forskare som skrivit sina avhandlingar, konstnärer som skissat på sina verk, andlighet som resulterat i böcker, artiklar, målningar, historia, tänkande, poesi, översinnliga tankar. Många, många har inspirerats och tecknat, målat av Kavalla stads slingrande branta gator och hus. Biblioteket är en exposé av stipendiaters och forskares arbeten, ett nöje att stillsamt bläddra i. Allt är en del av huset. Glömde jag den oändliga ljusblå rymden av havets luft ut mot Thassos?
Tänker på författare som låst in sig på sitt rum och skrivit romaner i detta hus. Hur kanske ibland man njutit vinet på terrassen under den höga ljusa grekiska himlen under kvällar när solen sjunkit som oförglömliga. Skratten finns inte kvar så vi hör dem, men väggarna vet och minns och de berättar stillsamt för mig som har haft ovanligt mycket tid och ensamhet att lyssna.
Ensam i detta hus. Kanske är jag viktig också. Så känns närvaron av de otaliga, de alla som har haft nöjet och den ro som detta hus bjuder på.
På vägen tillbaka till flygplatsen en månad senare, kan jag läsa texten invid IKEA:s stora logga; Όλα για το σπίτι [óla gia to spíti] – Allt för huset. Allt för hemmet.
Skulle Σουηδικό σπίτι [Souidikó spíti] Svenska huset, ha sin egen devis skulle den vara; Όλα για την ψυχή [óla gia tin psychí] – Allt för själen.
Thomas Asplund, illustratör
Fotograf samtliga bilder Thomas Asplund.