20 år som arkitekt för Svenska Huset i Kavalla

På ett stadium av aerodynamisk kunskap räknade någon ut att en humla inte kunde flyga. Verkligheten tycktes kunna motbevisa kunskapen, men numera lär man kunna räkna ut hur en humla verkligen kan flyga. Svenska Tobaksaktiebolaget donerade huset till Svenska Institutet i Aten, inklusive akuta och kommande underhållsbehov. Svenska Institutet i Aten har inte, och kan knappast ha, en organisation för fastighetsunderhåll, trots att man äger två kulturminnesmärkta byggnader. Allt vad jag har samlat på mig under mitt yrkesliv, hantverkserfarenhet i det mesta som görs på byggen, och vårdplaner för svenska kyrkor, säger egentligen att den här humlan inte kan flyga.

Det började med hyllorna i biblioteket
År 2000 hade de specialdesignade originalmöblerna i biblioteket blivit renoverade, men bokhyllorna var fortfarande 1960-talets omålade Lundqvisthyllor. En sponsor hade donerat 50 tkr till nya hyllor, men möbelrenoverarna hade tagit fram ett förslag som skulle kosta 120 tkr. Thomas Thomell, som är studentkamrat och gammal god vän till min fru, besökte oss i Malmö och frågade vad jag tyckte att han skulle göra. ”Fråga en arkitekt, mig t.ex., om att rita och tillverka nya hyllor”. Jag gick ut i kontoret, gjorde en skiss, och överslag på kostnaden. En offert är ju enkel när man vet hur mycket pengar kunden har. Det klarade sig med 40% rabatt på min lön, och så har det fortsatt genom åren. En osäkerhet löste sig på bästa sätt: en granne och kollega var i Kavalla just då, så att jag fick en fullödig dokumentation i mått och bilder för att kunna tillverka hyllorna hemma i Malmö, och på våren 2001 satte jag upp dem på plats. Stella såg att hyllgavlarna alluderar på tidskriftshyllan vid soffgruppen, och det redan när hon hjälpte till att bära in hyllorna. Hon känner allt hon vårdar i huset och är den som varit där hela min tid. Annars är jag inne på den 4:e chefen i Aten och den 5:e intendenten i Kavalla.

Sen blev det allvar
Thomas skulle gå i pension 2006, efter lång och förtjänstfull tid som intendent och utvecklare av huset som gästhem för kulturarbetare, ville han lämna huset med en vård- och underhållsplan. Det passade mig bra för under åren emellan hade jag gjort vårdplaner för ett tiotal kyrkor i Östergötland, och Riksantikvarieämbetets mallar för vårdplaner gick lätt att anpassa till Kavallahuset. Jag har inte restaureringsutbildning, men desto mer erfarenhet av att bedöma och åtgärda skador, dessutom har jag utvecklat det jag kallar för ’kalkylskiss’. I princip att tala om vad något ska kosta innan man vet vad det är för något. Det låter konstigt, men det är en vanlig fråga av en självklar anledning; den som ska beställa sitter först och undrar om det ryms i en budget. På min första hemsida använde jag ordet kalkylskiss, men tänkte att någon av mina engelsktalande vänner kanske googlar på texterna, så jag provade och fick upp: ”I like to start the project with a caculated kiss”. En kalkylskiss innehåller en bedömning av ’minimum’ och ’maximum’ i fråga om materialkostnad och arbetstid för varje moment av projektet, och visar framförallt att många val måste göras, och att ’maximum’ bör kunna användas i en budget. Som underlag för mina bedömningar har jag anteckningar av vad jag gjort under alla mina arbetstimmar, och hur mycket tid det tog. Det är en följd av att nästan alltid ha fått arbeta på löpande räkning.

Thomas hade alltid skött huset med minimal budget och även vid större renoveringar med tillfälliga donationer hade allt måst göras med hårda prioriteringar. Hans hållning var också en dygd, i det att huset skulle var förhållandevis billigt att bo i. Att inte bygga dusch och toalett för varje rum, utan bibehålla vandrarhemsstandarden med kök och badrum på korridoren var inte bara billigare, utan är en del i de stora fördelarna med huset. Badrummen är rymliga och ljusa och köken är träffpunkter.

Takrenoveringen 2004 hade inte lyckats, det var fortfarande fukt i tak och väggar så att färgen flagnade invändigt. Dessutom en hel del fukt som också kunde bero på läckande avlopp, vattenrör, värmerör, markfukt, eller läckor vid fönster. Jag kunde påvisa förhöjda fukthalter, men grekiska byggmästare och hantverkare tycker inte att fukt är något alarmerande, om det inte sprutar eller rinner, det beror på att grekiska hus sällan har fuktkänsliga golv. Första förklaring är ofta att det måste vara fel på min mätare. Ett brädgolv med ytved av ekbrädor, som i Kavallahuset, är lika fuktkänsligt som vilket grangolv som helst. Mer än 20% fukthalt är en risk för rötangrepp, och när rötan väl kommit igång behövs betydligt mindre för att den ska fortsätta.

2008 blev det möjligt att åtgärda takterrasserna, och jag fick komma till Kavalla för att se till arbetena. Det blev omsorgsfullt och väl gjort den här gången. Dessförinnan var jag under vintern nere och bistod vid akutlagning av värmesystemet som hade sprungit läck.

Fasaderna, som bestod av tjock kalkputs, ursprungligen målade med kalkfärg, hade på 60-talet målats med latexfärg, dessutom utan riktig rengöring av underlaget. Det gjorde att färgen sprack och flagnade. Sprucken färg, som är tät, tar in vatten i underlaget, men hindrar att det torkar ut och hindrar upptagning av koldioxid ur luften. Putsen hade på sina håll urlakats och trillat av, och lagats med cementputs. Tjock kalkputs, som målas med kalkfärg, har förmågan att suga upp regnvatten så att det inte rinner längs fasaden, och när det blir torrt väder torkar putsen snabbt ut. Under lång tid, kanske 300 år som en gammal kyrka, omvandlas kalkputsen genom upptagning av koldioxid till den kalksten den en gång var. I princip det som finns i kalksandsten, s.k. Mexitegel. 2012 kunde fasaderna göras om och jag fick komma ner och se till arbetet ett par veckor. Fasaderna har nu tunn cementputs med tillsats av akryl och ett glasfibernät. Det visade sig att murarna är gjorda med antik teknik, granitblock och -skärvor murade med kalkbruk, som man kan se där putsen har ramlat av på de gamla tobakslagren i stan. Möjligen är det en innovation att väggarna består av två murar med luftspalt emellan.

Min roll som arkitekt har oftast varit densamma som vid fasadrenoveringen: en gäst som stoppas in i ugnen när degen redan är där; för säkerhets skull, om någon ingrediens skulle fattas.

Jag frågade en gång om det inte vore bättre att ha en grekisk arkitekt, så skulle de slippa betala resorna. Carita Schmidt, som då var intendent, svarade att grekiska arkitekter med byggmästare och hantverkare oftast är varandras klienter, som hjälper varandra att skaffa jobb, och inte i första hand ger råd i beställarens intresse. Så, en oberoende blick utan ansvar, men med en del kunskap är ändå ett tillskott. Även i Sverige har jag intrycket att det brukar bli bäst när den som utför arbetet tror på det han gör, och även i Sverige blir det ofta vad materialförsäljarna vill sälja som avgör val t.ex. i fråga om puts och färg.

Slappa handtag är som slappa handslag
Det är inte så många delar av ett hus som man tar i med händerna. Dörrhandtag (-trycken) och fönstervred är sådant man berör, och bådadera är mycket speciella i Kavallahuset. Därför har jag gjort en del extra för att de ska kunna finnas kvar. Jag tillverkade nya tryckesfjädrar till de gamla låskistorna, men när det kommer en låssmed till huset sätter han in en ny låskista, så då får man istället anpassa det gamla handtaget för att det ska kunna vara kvar.

Fönsterbeslagen är slitna av många års användning, men blev extra utsatta när fönstren fastnade av felaktig målning 2010. De vred som var särskilt slitna är nu renoverade, och de speciellt modifierade verktyg som behövs, finns i huset. Fönsterbeslagen hade troligen inte kunnat bytas till något ens liknande och bara till ett flerdubbelt högre pris.

Vi har tyvärr inte kunnat hitta någon grekisk snickare för att renovera träfönstren. Därför håller jag nu på att tillsammans med Leif Andersson renovera karmar och justera bågar i fönstren. Liksom med beslagen är det svårt att tänka sig att man skulle kunnat få nya fönster av samma kvalité, och i alla fall inte utan mycket höga kostnader.

Kackerlackan på takterrassen och annat tekniskt
Intendenten i Kavalla kan ringa mig när det uppstår en fråga om huset. En gång var det fråga om en kackerlacka som hade krupit ut ur en liten ventil på takterrassen. Hur hade den kommit dit? Eftersom jag har ritningarna på datorn så att jag kan se alla våningarna samtidigt, kunde jag se att den kom i avloppets luftningsledning från suterrängvåningens kök.

Bakom suterrängvåningen, under golvet till bottenvåningen finns ett utrymme som är helt slutet. Där mynnar också större delen av husets avlopp i stenkistor under huset. Troligen är det slutna utrymmet ett tillhåll för en mängd kackerlackor, som skulle förklara varför inte avloppsrören behövt rensas på 70+ år. Det händer att de kommer in i huset, men de bör inte bekämpas med alltför mycket gift eftersom de skulle kunna ingå i en biologisk rening av avloppet. Det vatten som infiltreras på tomten är säkert förmånligt för växtligheten, och är troligen inte någon fara för omgivningen. Det skulle vara intressant med en närmare undersökning av hur avloppet fungerar; kanske av någon forskare som gästar huset? Det slutna utrymmet under golvet är antagligen mycket fuktigt, eftersom de värmerör som gått genom det utrymmet har rostat sönder. De sista ersattes vid renoveringen av värmesystemet 2016. Lyckligtvis hade då inget mer läckage inträffat sedan 2008. De gamla värmeelementen var av svensk tillverkning, och det visade sig att de var Lenhovda Radiatorfabriks första stora leverans, och att de kunde tillverka nya av samma typ.

Huset är ursprungligen byggt för självdragsventilation, ytorna omkring entrédörren är luckor som kan ställas upp för att ta in den svala nattluften. Om man samtidigt håller dörren till takterrassen öppen kommer delar av den tunga stommen i huset att kylas ner och kunna lätta den tryckande värmen under dagen. Det gemensamma arbetsrummet är försett med luftkonditionering, till allas belåtenhet, eftersom det är betydligt effektivare än självdrag. Kylning är lika energikrävande här, som uppvärmning i kallare klimat. På sikt borde luftkonditioneringen kunna drivas av solpaneler; det är ju när solen lyser som kylningen behövs.

Vad är ett modernistiskt byggnadsminnesmärke
Kalkputs görs i Sverige mest på gamla kyrkor, och av privatpersoner som själva sköter kalkmålningen, men vad är ett modernistiskt minnesmärke? Jag ser modernismen som en föräldraföraktets kultur, som tar sig rätten att alltid prova nytt, oberoende av beprövad erfarenhet. Är detta värt att bevara? Om t.ex. platta tak inte håller tätt för att tekniken inte finns när man bygger, så anammar man självklart ny teknik när den finns.

Nu visade sig Kavallahuset vara byggt med gammal, till och med antik teknik, men i modernistisk form. I fråga om formen var modernismen präglad av motståndet mot särskilt de närmast föregående epokernas överdrivna dekor, och ’dekor’ definierades bort som onödigt, icke funktionellt, till skillnad från den antika betydelsen av ’dekorum’ som var det som behövdes. Behövdes inte bara för att fullända en byggnad, utan också för att regissera avrinning och nedsmutsning. Nu är vi där, med en puts som inte suger upp något vatten, och fasader där marmorbänkarna utanför fönstren släpper vatten och lämnar smutsränder på sidorna. Den här bilden är tagen 6 år efter fasadrenoveringen, och såhär ser det ut när det just har regnat. En avtvättning vart femte år skulle jag rekommendera, i övrigt får man ta modernismen som den har blivit.

Interiörerna innehåller många originalmöbler designade för huset, och vårdas som det kulturarv det är. Bordsytorna är utförda med shellackpolityr och skyddas med glasskivor eftersom polityren är mycket vattenkänslig. Det var ingen ovanlig ytbehandling på 1930-talet, men dess vanligaste användning hör snarast till 1800-talet. Glasytorna på skrivborden kan jag uppleva som musei-aktiga och kalla mot huden. Glasskivorna på det stora bordet i biblioteket kan möjligen ses som passande i förhållande till rummets lite ceremoniella användning, men det är just flera glasskivor, eftersom det är så stort, vilket gör att utspillt vatten eller vin letar sig ner i springorna mellan glasskivorna, som då ändå inte skyddar den polerade ytan. I förhållande till ytbehandlingen på alla golv, väggar och tak, som är ändrad från de ursprungliga lim- och kalkfärgerna, till moderna petroleumbaserade färger, kan jag undra vad som egentligen ligger bakom nostalgin för shellackpolityr. Bokhyllorna har jag betsat med svart vattenbets och lackat med polyuretan/akrylat lack; samma som brädgolven.

Det nödvändiga först, men ändå en del extra
I år har den planerade ombyggnaden av badrummen måst skjutas till framtiden, för att det har varit så mycket som behövts åtgärdas akut.

På senare år har det ändå gjorts en del som inte var direkt nödvändigt.

Bröstningen till fönstret i bottenvåningens kök var skadad och måste göras om. Det är troligen inte original utan fönstret byggdes om i samband med köksinredning. Genom att den nya bröstningen har spegelglas som beklädnad ger fönstret nu ett intryck av att vara mer likt övriga fönster av samma typ, åtminstone i visst ljus.

Den stora, stiliga trappan i hallen har fått en passande ledstång; delvis genom bidrag från Kavallahusets Vänner. De tidigare raka stålrören var nästan lika god hjälp i trappan, men nog är det en glädjande förhöjning av intrycket av hallen, som ser ut att alltid ha varit där, vilket hör till mina ideal för tillägg i arkitekturen.

Kavallahuset är mitt längsta pågående uppdrag, som jag kunnat fortsätta efter pensionen. Det har varit en stor glädje att ha fått detta långvariga förtroende, och avgjort det roligaste och mest tillfredsställande. Jag har annars inte någon större lust att resa numera, om jag inte har en uppgift att utföra, eller kan hälsa på vänner. Tidigare, när jag gjorde ritningar och undersökningar, var det gäster i huset, och i Kavallahuset kan man alltid träffa några som man inte kände tidigare, men tycker riktigt mycket om att lära känna. Där kan man med öppna sinnen ta in allt annorlunda och spännande, men ändå vara hemma med svenska språket omkring sig.

Olof Ribbing

Malmö 2022-12-17