”Man finner inte ensamheten. Man skapar den. Ensamhet betyder också: Antingen döden eller boken. Men framför allt betyder det alkohol.”
Jag sitter ensam på en bar och läser Marguerite Duras bok Om att Skriva. Det är kallt men friskt ute och jag har äntligen, efter 17 timmars resa, landat i Kavalla. Jag dricker vin och tänker på hennes ord. Jag kan inte annat än att hålla med. Att jobba konstnärligt är på liv eller död. Och i detta är ensamheten en nödvändighet.
Sedan mer än tio år tillbaka har jag ägnat en stor del av mitt liv åt just detta: att resa, och därmed skapat en egen ensamhet. Denna ensamhet är en väsentlig del i att jobba som konstnär. För med ensamheten kommer sårbarhet, och sårbarheten är nödvändig för att kunna skapa något av värde. Det är sant som Duras säger, att antingen så är det döden eller boken. När man arbetar konstnärligt så är det det enda som betyder något.
Jag är imponerad av huset i Kavalla, det känns som att jag bor på en ambassad. Men det känns också ovant, jag brukar bo på betydligt mer sjaviga ställen när jag reser. Typ billiga residens i övergivna industribyggnader där jag sover på en säng byggd av lastpallar. Det är också en märklig känsla att vara utomlands och bo med svenska forskare och författare, där de flesta är i 60-årsåldern eller äldre. Till och med de grekiska städarna pratar svenska. Det är lite som ett Sverige i miniatyr, som ett samhälle i samhället. Men det är vackert och välordnat och alla är mycket vänliga.
Det är en stillsam tillvaro i huset, och dagarna flyter långsamt förbi. Jag jobbar med en kommande utställning samt ett bokprojekt på dagarna. Detta lugna tempo gör mig dock efterhand lite rastlös. En långsam tillvaro har aldrig riktigt passat mig. Det har aldrig riktigt passat någon i min släkt, vi är rastlösa.
Att resa är att hitta sina platser och att skapa sina rutiner. Gymmet är ett sådant, dit går jag varje dag och tränar mitt program. Den lokala baren är ett annan, där jag dricker vin och skriver varje kväll. Däremellan jobbar jag i huset eller går långa promenader som blir till upptäcktsfärder. En dag går jag upp till det stora vita korset uppe på toppen av berget ovanför staden. Den är en lång vandring och på vägen dit ser jag årets första vallmo. Det känns hoppfullt.
För många år sedan, i början av mitt resande, var jag alltid rädd. Då var ensamheten och sårbarheten likställd med fara. Det okända som det innebar att åka till en främmande plats var skräckinjagande. Men jag insåg snabbt att i sårbarheten fanns något annat, något värdefullt. Och genom att trotsa rädslan och fortsätta resa ensam, blev jag så småningom någon annan. Men ensamhet behöver tvunget inte komma ur att resa. Dock har resandet, att förflytta sig fysiskt, blivit mitt sätt att även förflytta mig mentalt. Och denna mentala förflyttning är ett måste för att göra något av värde.
En dag går jag upp på berget i den gamla stadskärnan. Fästningen på berget är stängd just denna dag, men utsikten uppe från toppen är ändå magnifik. Jag ser över till Thassos med sina snötäckta berg på andra sidan Egeiska havet. Jag går ner från toppen och kommer till en smal stig kantad av nässlor som leder ner till havskanten. Nere på klipporna ser jag skymningen över det snötäckta berget på andra sidan havet. Egeiska havet tänker jag, det låter så fruktansvärt romantiskt.
Solen har för länge sedan gått ned och det börjar mörkna nu, men jag stannar. Jag tänder en cigarett, tittar ut över havet och tänker: det finns inte någon annan plats jag hellre vill vara på, precis just nu.
Tack till SFF/Fotoförfattarna för denna upplevelse.
Theo Elias
Foto Theo Elias. Fotografiet längst upp på sidan är beskuret.
