Jag har valt att delge några av mina upplevelser efter min första åtta dagar år 2014 i svenska huset och i Kavalla. Sex veckor som gjorde ett bestående intryck på mig och fick mig att återvända om och om igen. Kavalla har en speciell plats i mitt hjärta. Orörd, opåverkad och för evigt närvarande.
Gryningen i Kavalla kl. 5:30
Är fantastisk på många sätt, men främst för att det är så tyst förutom någon trut som meddelar sig och andra på längre håll svarar. Här kan man sitta ute och äta sin frukost, alldeles ensam och sjunka in i sin egen tankevärld. Medan resten av huset sover. Det är söndag och många var kanske ute till sent på kvällen. Sover fortfarande. Huset har kvar värmen från igår. Fönster och dörrar öppnas så morgonsvalkan kan komma in och göra dagen mer trivsam inomhus när man kommer utifrån.
Kl. 7.00 första klockringningen och en ylande hund. Väcker till skratt. Hunden gillar det inte. Kanske det skär i hans öron. Nästa klockringning. Idag räknade jag till sex olika ringningar i Kavalla. Alla med olika klanger. Sen, eftersom det är söndag ringer de flera gånger. Det känns ibland som om man är i ett kloster (trots att jag inte alls vet hur många gånger de ringer i klockorna i ett sådant). Går man ut på framsidan kan man höra prästens sång. Efteråt en ny klockringning. Det jag alltmer funderar över är varför det efter klockringning avslutas med en klocka, bong och ibland tre enskilda klockor – bong bong bong. Kanske helt enkelt bara av praktiskt skäl – eller också är det ett budskap som bara den invigde förstår. Kanske har det med vilken typ av händelse att göra. Man kan också tänka, om alla våra kyrkor ringde på samma gång i förorten klockan sju varje morgon och fler gånger på helgerna, med tanke på den mångfald som finns. Om böneutropet från moskén också var tillåtet. Hur häftigt eller tröttande skulle det inte vara för oss i det sekulariserade Sverige. Det går inte att utröna. Men, tanken är spännande.
Efter åtta dagar i Kavalla, konstaterar jag att människor här är överlag vänliga och milda. Även om vissa kan vara lite avvaktande, tinar de upp ganska snart. Och som en annan gäst sa häromkvällen. ”Man får vara ifred!”. Det kan man lägga in olika tolkningar i, men jag förstår vad hon menar utan att jag kan förklara det.
Kavalla är ingen turiststad, utan en stor hamnstad, som fanns även under den grekiska antiken, fast den då hette Neapolis och var mycket mindre. Och kanske är det så att även om man, som vi kommer utifrån, ses vi inte som turister utan som tillfälliga gäster eller som boende här i staden av olika skäl. Den viktigaste slutsats som man kanske kan dra, är att här deltar man på ett eller annat sätt. Det går inte att gömma sig, undvika saker som händer eller isolera sig. Nästan allt är närvarande. Flygen som förra helgen ockuperade himlen till måsfåglarnas för tret, klockringningarna, grannarnas vanor för öppen ridå. Mannen i fönstret som har grekisk musik på högsta volym och dansar, katterna som rotar i soptunnorna, möts i natten i träd gården och skriker för att avskräcka varandra och gör sig mer farliga än vad de är, då de i själva verket är rädda. Vädret som är dynamiskt och aldrig går att lita på. Det man kan lita på är att det inte går.
Ja, allt det där och mycket till, finns där lika självklart som stenarna på gatorna och porten man går in i. Det är den självklara delaktigheten i vardagen, som gör att jag känner mig hemma i Grekland; i Aten, på Kreta och Rhodos och nu i Kavalla. Man behöver inte göra sig till!
Nymåne och Kavalla från takåsen
Ikväll är det svårt att gå in och lägga sig. Det är vindstilla, syrsor och varmt, samt ett Kavalla i mörker med gatubelysning som glittrar som ett smycke. Nymånen vilar på bergskammen, och försvinner efter ett tag. Vi sitter där på taket i mörkret, ser ut över arkaden, den gamla Borgen och till vänster ser vi ett pärlband på andra sidan vattnet. Thassos och annat fastland som vi inte känner till.
Mitt emot i huset på andra sidan gatan sitter ett antal äldre damer och har en träff, de pratar och skrattar. Vi talar om våra upplevelser av Kavalla så här långt. Men efter någon timme kommer vi in på förändringar i Sverige i jämförelse med hur det ser ut här. Då känner vi att vi hamnar i prat om Sverige, och magin släpper, då vi oundvikligen förs tillbaka till Sverige. Vi bryter upp och skiljs åt.
Jag känner inte för att gå in, utan går ut på den nedre altanen. Det är magiskt och inspirerande att vara här. För första gången på många år ser jag Karlavagnen och övriga stjärnor, när jag tittar upp över det magnifika pinjeträdets tunga grenar. Sen går jag min vanliga kvällsrunda och tar in stolsunderläggen, låser dörrar och kollar att fönster är stängda, släcker lampor som inte skall vara tända, men låter en lampa ovanför ytterdörren vara tänd för sent hem kommande gäster. Jag tar av mig skorna, går barfota och känner den svala mattan och kalla golvet i badrummet under mina fötter. Går in på mitt rum, sätter mig på sängen och upptäcker två plågoandar som jag ser till, även om det tar emot en kväll som denna, inte kommer terrorisera mig under natten. Och nu sitter jag i rummet och vill helst sitta ute hela natten. Det är en magisk kväll, där allt stämmer och som man inte glömmer så fort. Jag blir alltmer klar över att det räcker med att bara finnas till och att vårt jagande är något påtvingat av makter vi inte kan styra över. Rädslan kommer helt plötsligt över mig. Är det här en illusion, en tunn hinna som kan slitas sönder när jag minst anar det. Det känns för stort att greppa för en vanlig enkel människa, att något kan ta tag i en utan att det går att förklara. När något griper tag i ens djupaste existentiella känslor utan att det finns ord som motsvarar dem. Det som för den som bor här är vardag är för mig något utöver den.
Nu har juni gått över till juli och det är dags att släcka och dra för gardinerna från världen utanför. Dags att sova och vakna upp till en ny dag.
Monika Ringborg
Juni 2014