Resan till Kavalla blev slutligen av efter flera ändrade planer, på grund av pandemin. Det tog två år, men det var värt väntan.
Att komma till Kavalla, och till huset, efter ett par timmars bilfärd från Thessaloniki kändes fantastiskt. Staden som klättrar uppför berget och högt uppe i den, det vackra huset med vyn över Egeiska havet. Det kändes att det skulle komma att bli fina dagar.
Att få komma till ett annat land och uppleva andra miljöer, bilder, dofter, smaker kändes extra inspirerande efter att världen varit stängd under så lång tid.
Vandrade mycket runt i staden, upp och nedför de branta gatorna och gränderna, med blandningen av sina gamla, ofta igenbommade, vackra hus och modernare arkitektur.
Jag har ofta jobbat med övergivna platser i mina bilder, här finns de insprängda mitt i staden, överallt.
Känns fint att få tid att ta in en plats utan brådska. Komma in i en slags vardagslunk. Jobba hemma i huset några timmar, ta en promenad i stan, ibland en lunch på någon restaurang, handla middag på mataffären och sedan äta den på terassen, se ut över havet med fartygen och fiskebåtar, staden som tänds upp mer och mer, lyssna på gatuhundarnas och vildkatternas ljud i mörkret.
Hyrde en bil under hela vistelsen vilket dessutom gav möjlighet att göra utflykter till andra både intressanta och vackra platser. Det finns mycket att se runt Kavalla, åkte bl a till Thassos och Philippi, vilka båda är verkligen värda besök. Men närområdet bjuder också på bra utflykter.
Huset var ganska välfyllt av olika människor: forskare, översättare, konstnärer, under tiden jag var där. Lite stilla umgänge på takterassen några gånger, men de flesta kvällar tillbringades på varsitt håll. Huset inbjuder till arbetsro och många hade varit där många gånger för att arbeta koncentrerat. Möjligheten att kunna gå nedför de branta gatorna och ta en simtur i havet under dagen, för att sedan gå hem och fortsätta sitt arbete, är ljuvlig.
Det var en fin tid att vara där, maj, vallmon blommade, allt blommade! Pandemin hade äntligen släppt sitt järngrepp. Äntligen gavs möjligheten att uppleva något utanför sin egen stad igen.
Tack SFF för den möjligheten.
Anders Thessing, stipendiat från Svenska Fotografers Förbund 2022
Foto: Anders Thessing (Bilden längst upp är beskuren)
