Jag kliver på tåget. På perrongen står min familj och vinkar hej då. Jag ska åka långt bort i en ubåt och jobba, enligt min tvååriga dotter. Jag lämnar Kalmar och Öland bakom mig och frågar mig hur det här ska gå? Redan veckan innan hade jag börjat längta hem.

Med musik i öronen och väskan instuvad mellan sätena börjar jag, precis som jag brukar när jag känner mig lite osäker och obekväm, låta mitt alter ego ta plats.

Självsäkert plockar hon fram sin pysselkasse. Där i ligger broderikittet och hon broderar sig igenom tågresan och senare även flygresan. Utan att en enda gång under denna förflyttning till Medelhavet ha tittat på bilder av familjen i telefonen. Ett strategiskt drag av en hemmakatt som plötsligt ska tillbringa två veckor på en okänd plats, med okända människor.

Under taxiresan mot Kavalla börjar jag slappna av, jag vet inte om det är landskapet, månen och den blå timmen som gör mig lugn. Eller om det är för att resesällskap påminner om min bästis. Jag pratar på om alla saker jag ska göra, allt jag längtat efter att få tid till och om längtan att få vara lite mer i mitt egna huvud.

Första morgonen väcks jag av kyrkklockans gälla klang. Med trötta ögon tar jag mig ut till köket, rostar jag mina brödskivor, fyller dem med tomater och olivolja och brygger kaffe i

moccabryggaren. Ute på terrassen fylls jag av det svala blåa ljuset som bara blir när hav och himmel möts. När solen gått runt grannhuset och når terrassen blir jag så sakteliga uppvärmd och sittandes.

De flesta i huset är vana besökare. Forskare och författare, och jag undrar hur jag hamnade just här, en landsbygdsjänta som gillar att vara just det. Deras vana i huset och på platsen stressar mig lite, de vet precis vilken ordning saker ska göras i för att hitta arbetslust och fokus. Medan jag bara vill sitta där på terrassen och titta på måsar och höra färjan, mopeden eller byggarbetarna arbeta. All den där arbetslusten som bubblade på vägen är som bortblåst.

Några dagar senare ska jag hålla mitt föredrag för Kavallas fotoklubb och jag funderar på vad jag ska visa. Jag dyker ner i mitt arkiv och fyller mappen med landskapen där allt började. Det gör mig gott att landa in i de öländska horisonterna igen och plötsligt hittar jag åter en riktning i mitt arbete.

Långa frukostar och samtal om möten, mellanrumsformer, kompositioner och hållbart husbyggande får mig att känna mig både hemma och mer bekväm i det lugna ”svenskahuset”.

En vecka går och i takt med att hemlängtan slår mig, infaller sig också ett arbetsfokus. Med tejp, papper och sax har jag efter några dagar sittande på golvet i mitt rum fått ihop en mycket provisorisk dummy av boken som jag några månader tidigare hade givit upp hoppet om.

Jag tänker tillbaka på när jag tre år tidigare ”åkte till Grekland” och körde på upptäcktsfärd över Öland, specialbeställde retsina på systemet, köpte vinbladsdolmar på burk och åt orimliga mängder oliver. Allt för att få känslan av att vara i väg på ett vistelsestipendium i Kavalla när reserestriktionerna var som hårdast. Det känns fint att många av bilderna jag tog under den veckan nu står för grunden i det projekt jag arbetat med på golvet i det riktiga Kavalahuset.

Lagom till att det bara är några dagar kvar i värmen kommer också lusten att fotografera tillbaka. Precis som hemma hjälper kameran mig att se på staden med nya ögon. Vart jag än vänder mig, skymtar jag stadens hemliga trädgårdar, gömda för den som inte har rätt glasögon på sig. Det får mig att våga testa nya gator på mina promenader genom staden.

Med ny energi och minimal solbränna är det samtalen och känslan av det kollegiala jag tar med mig hem. Oavsett plats vi arbetar från, eller på vilket sätt det tar sig uttryck går vi igenom samma typ av bergochdalbana när det kommer till att vara i skapande. Att mötas och se varandra på en så trygg plats som huset i Kavalla har varit en ynnest. Tack!
Emmi Roosling (text och foto)