När jag först satte mig på flygplanet med destination Kavala var det med en gnagande tvekan. Varför, undrade jag, skulle jag resa så långt bort? Motviljan gnagde, men så snart jag satte foten i den grekiska staden började allt falla på plats, som om bitarna i ett pussel plötsligt fann varandra.
Jag hade föreställt mig att jag skulle arbeta på några av mina pågående projekt under min vistelse. Men de tankarna bleknade bort så snart jag klev in i Svenska huset i Kavalla.
”Nej,” tänkte jag, ”det här är inte platsen för det arbetet.” Istället skulle jag följa en annan, mer personlig längtan. Jag bestämde mig där och då – jag bara skulle fotografera. Analogt och i svartvitt. Inga projekt, inga måsten. Bara frihet. Det var som om allt föll på plats.
”Det är något speciellt när man möter personer man omedelbart känner en samhörighet med, som om man alltid har känt dem.”
Jag hyrde en cykel, eller rättare sagt, Kavallahusets intendent Elisabeth hjälpte mig att hyra en. Med kameran placerad i ryggsäcken cyklade jag genom Kavallas omgivningar. Varje filmrulle fylldes som sidor i en dagbok, varje bild en skiss över dagar som flöt förbi i en tidlös dimma. Med Elisabeths hjälp fick jag också träffa två människor som snabbt blev mina bästa grekiska vänner – Demitris och Elisabeth.
Det är något speciellt när man möter personer man omedelbart känner en samhörighet med, som om man alltid har känt dem. Tillsammans utforskade vi Kavallas omgivningar – långt österut på fågelskådning, genom skogar med djupa raviner, och vid matbord där familjer samlades för sena middagar. Under tiden fortsatte jag att fotografera, och rullarna med exponerad film fyllde sakta men säkert den medtagna plastpåsen från en butik med röd logga: ICA EKO Mellringe.
Det var en tid av återvändande. Ett återvändande till fotografin som den en gång började – för det rena nöjet, för den inneboende lusten att uttrycka sig genom bilder. Jag cyklade varv efter varv runt Kavalla, besökte ruiner och nunnekloster, byar högt uppe i bergen och fågellokaler där jag lät fåglarna överskugga kameran. Eleonorafalkar, balkanspett, östlig medelhavsstenskvätta, cettisångare, sydnäktergalar, alpseglare och sporrvipor följde varandra som noter i ett synintryck. Staden blev mitt levande landskap som jag utforskade alla dygnets timmar.
Jag mötte människor på sena barbesök, hälsade på bekanta under tidiga morgonpromenader och utbytte ord med farbrorn vid hörnet varje gång jag passerade. Mot slutet av min vistelse höll jag en föreläsning om min fotografi för Kavallas fotoförening. Det var en kväll fylld av varma möten och samtal som berikade min tid här ännu mer.
Så om början av min resa var fylld med tveksamhet, så löstes den upp i samma stund som jag satte foten i Kavalla. Här fann jag en plats som kändes som hemma, på riktigt. Kavalla blev platsen för mig, och jag vet att jag kommer att återvända hit gång på gång, för att fortsätta mitt skissande, bara fotografera helt enkelt med lust och av behov att uttrycka sig i bild. Och jag ser fram emot att återse mina nyfunna vänner, Demitris och Elisabeth, som nu är en del av mitt liv för alltid. Jag är tacksam mot Elisabeth, föreståndaren, för att hon hjälpte mig möta de människor jag behövde träffa för att landa mjukt även i Grekiska Kavalla.
Tack också till all övrig personal på Sverigehuset i Kavala för allt fint ni gör, och tack till alla andra gästerna i huset. Ni gjorde mina två veckor här till något helt annat än vad jag föreställde mig när jag lämnade Sverige.
Roine Magnusson
