Maria Rosenlöfs fick Kavalla-stipendium 2012. Hon har intervjuat ungdomar på orten och frågat vad som händer med alla drömmar och planer när den ekonomiska situationen förändrats så drastiskt. Nikos Philippidis är 25 år och bor i den lilla staden Kavala i norra Grekland. Han är systemtekniker med examen från tekniska högskolan i Kavala men skrattar bara trött åt möjligheterna att hitta jobb i Grekland och överväger som så många andra att flytta utomlands.
På gatorna i centrum både här, i Thessaloniki och Athén finns gott om tomma affärslokaler med texten ”uthyres” på otvättadefönsterrutor. Grekerna har vant sig vid att leva med svångremmen hårt åtdragen. Lönerna och pensionerna har sänkts, medan skatterna höjs. I bästa fall räcker pengarna till mat och bostad, man köper bara det mest nödvändiga. När konsumtionen dras ner går allt fler företag i konkurs och fler och fler konkurrerar om de få jobb som finns kvar. Nästan var fjärde vuxen var enligt grekiska statistikbyrån arbetslös i maj. Ungdomsarbetslösheten är ännu högre, över hälften av alla under 25 beräknas sakna arbete.
Här berättar sju unga greker om hur de möter den ekonomiska situationen i sitt land. En situation som de är för unga för att ha varit med och skapat, men som de måste hantera och leva med. Några bär en enorm tyngd. Andra när en pyrande kämpaglöd.
Hur är det att vara ung och stå i startgroparna till ett eget självständigt liv när förutsättningarna har förändrats så på kort tid? Vad händer med alla drömmar och planer?
Kostas Kaisidis, 26 år, Kavala:
– Jag har studerat grekisk litteratur på universitetet i fyra år. Min dröm är att bli lärare. Det var svårt redan innan krisen att hitta jobb som lärare, nu är det omöjligt, det finns inga lediga platser. – I oktober ska jag in i lumpen. Tills dess hjälper jag min pappa med hans extrajobb i den här trädgården och tränar på gym. Pappa jobbar som busschaufför också, mamma är hemmafru.
– Jag bor hemma hos mamma och pappa. De hjälper mig, jag får lite pengar av dem, men det är inte lätt att ta emot. De har ju också mindre pengar än förut och jag vill klara mig själv, inte vara beroende av dem.
– Jag känner många som har flyttat utomlands, till Tyskland och Australien för att leta jobb. De säger att det är lätt att hitta jobb där, i fabriker bland annat. – Jag har också funderat på att flytta men först ska jag göra färdigt värnplikten och sen får jag se vad som händer. Det är väldigt svårt att lämna mina föräldrar och vänner. Jag har hela mitt liv här. – Jag hoppas det blir bättre i Grekland i framtiden, jag vet inte vad jag ska ta mig till annars. Jag vill bara kunna fortsätta med mitt liv, hitta ett jobb, fullfölja mina planer.
– Vi greker måste gemensamt kämpa ännu hårdare för att få en bättre framtid. Det krävs mycket av oss. Vi måste rösta klokare när det är val och vi ska absolut inte lämna euron och införa drachman igen, vi har knappt något att exportera, det skulle inte fungera.Nikos Philippidis, 25 år, Kavala:
Nikos tog examen i systemteknik 2008 och hann jobba 18 månader i ett apoteksföretag innan värnplikten. När den var klar var Grekland redan djupt inne in i sin kris. Nikos blev av med jobbet och har varit arbetslös sedan dess.
– Nu bor jag hemma hos mamma som har änkepension efter pappa. Jag hjälper henne med städningen, experimenterar i köket och programmerar Java och C++. Ibland hjälper jag vänner och bekanta att reparera mjukvaran till deras datorer, ibland jobbar jag som servitör. Nikos bara skrattar åt möjligheterna att hitta jobb inom sitt område. – Det finns inte i Kavala, inte i Grekland. Jag planerar att flytta till Kanada, mina fyra syskon bor redan där. Nikos pojkrum i mammans välstädade lägenhet domineras av en stor Kanadaflagga.
– Om du jobbar hårt kan du lyckas i Kanada. Situationen här är deprimerande, det är en återvändsgränd, men jag försöker hålla mig sysselsatt så att jag inte ska tänka så mycket på det. – Jag brukade drömma, för några år sedan, inte längre. Nu är allt jag vill bara att hitta ett ordentligt jobb, kunna starta mitt liv och klara mig själv ekonomiskt.
– Grekland behöver oss unga och välutbildade, landet har inte råd att förlora oss. Jag önskar att regeringen skulle satsa på oss. Men det krävs nog en annan regering för det, jag är väldigt besviken på valresultatet. Trots allt elände i Grekland älskar jag mitt land! Jag tycker bara inte om att behöva leva så här.
Aspacia Malaki 23 år, Thessaloniki:
Aspacia är nyutbildad revisor. Men hon jobbar med att sälja handgjorda smycken på barer och kaféer. Det går inte att hitta arbete som revisor nu.
– Det är roligt att göra smycken och sälja dem, men helst av allt skulle jag vilja jobba som revisor, få ingå i ett team på ett företag. -Den här krisen påverkar oss psykologiskt, tynger våra hjärtan och sinnen. Vi tänker bara på pengar och på hur vi ska klara oss, det vi tjänar måste vi betala till staten, om och om igen. Det blir ingenting kvar. – I framtiden skulle jag vilja bo i en liten stad nära vattnet. Jag skulle vilja ha ett eget hem, familj och jobb. På något sätt ska det gå men nu vet jag inte hur.
– Egentligen tror jag att vi greker skulle kunna lugna ner oss lite. Krisen existerar, men den har också blivit ett hjärnspöke, det borde räcka med att ha pengar till mat och husrum, vi behöver inte konsumera så mycket. Och vi kan producera mycket själva, vi behöver inte så mycket från andra länder. – Det finns de som har utnyttjat systemet, som har använt EU-bidrag fel. Till exempel bönder som varit mer intresserade av att få pengar än att sälja sina produkter och företagare som har använt investeringsbidrag till annat än sina företag. Jag tror det är det som har fört oss hit.
Rafaella Simeonidis, 22 år, Kavala:
– Situationen är väldigt dålig här. Jag har studerat marknadsföring vid universitetet i Thessaloniki i fyra år men nu när jag är klar finns det inga jobb. Grekiska företag har dragit ner på marknadsföringen, de tycker inte det är viktigt längre. Det var annorlunda när jag började studera, före krisen. – Jag vill flytta till England och studera vidare, ta en master i marknadsföring och hitta ett bra jobb. England är egentligen en dröm, jag vet inte hur jag skulle ha råd. Vi får inga studielån. Här i Grekland är det gratis att gå på universitetet, det som kostar är att leva. Pappa betalade.
– Mina vänner bryr sig inte om att studera vidare, de tycker att det är meningslöst och är glada om de lyckas få ett tillfälligt jobb i någon bar.
– Nu gör jag praktik på en bank i Kavala och jobbar i en fotostudio ibland när jag behövs. Min lön är väldigt låg, jag har inte råd med egen bostad utan bor hemma hos mamma och pappa. Rafaella är yngst av fyra syskon. Pappan är elektriker och har sålt motorcyklar men nu är han pensionär. Mamman är hemmafru. Familjens ekonomi har försämrats ordentligt efter att pappan gick i pension. – Före krisen skulle pappa ha fått ungefär 80 procent av det han tjänade i pension, nu är det bara 50 procent.
Christos Dinakis, 23 år, Kavala:
– Jag och min familj har gjort en jätteinvestering. Trots att det är sämre tider ska vi öppna en kiosk, en peritero. Vi väntar bara på att det statliga elbolaget ska koppla in el så vi kan öppna. Christos lutar sig mot de grå metalljalusierna som fortfarande är neddragna.
– Min mormor dog och vi sålde hennes hus, pengarna har vi investerat i den här kiosken. Det är en stor risk men jag är säker på att det kommer att fungera! – Jag valde platsen med omsorg, kiosken står i en livligt trafikerad korsning där många går och kör förbi. Jag har suttit här i många timmar och registrerat hur folk rör sig, frågat förbipasserande vad de skulle vilja kunna köpa.
– Det är tufft ekonomiskt för alla nu. Vi har dragit ner på allting, lever sparsammare, köper bara det absolut nödvändigaste. Vi går inte ut på krogen, använder bilen mycket mindre, köper billigare mat. Men jag och min familj tror att vi kommer att få det bättre tack vare kiosken. Jag kommer att jobba här dygnet runt tills den bär sig. Natalia-Anna Vasileka, 27 år Kavala:
Natalia är skådespelare och har en egen teaterskola i centrala Kavala. – Jag hade planerat och drömt om den här skolan i flera år. När krisen kom sa jag att jag tar risken ändå, jag startar en teaterskola! – Nu har jag haft öppet i ett år och det har gått bra, jag har haft tur. Folk här känner förstås av krisen men Kavala är en billigare stad att leva i än Thessaloniki och Athén, å andra sidan finns det färre jobb här. – Jag hoppas kunna utveckla skolan och fortsätta länge. Jag älskar teater och kommer att hålla på med det här tills jag dör! Jag har spelat teater sedan jag var tolv, har gått scenskola i Thessaloniki och studerat teatervetenskap på universitetet i Patras. – Jag startade skolan helt utan bidrag, från noll, den är mitt barn, min baby. Nu vill de att jag ska betala skatt. Vilket jag gör såklart! Och det här året har jag har kunnat betala allt. Men oron för vilka nya skatter och avgifter som kommer gör att jag inte kan glädjas åt framgången.
– Det är orättvist att säga att vi greker inte betalar skatt, för det gör vi! Flera gånger om för samma saker. Jag vet inte var det ska sluta. – När man läser artiklar om Grekland på nätet är det sorgligt att se alla elaka, till och med rasistiska kommentarer. Vi är inte lata, vi jobbar hårt, vi betalar skatt, vi kämpar! Vi förtjänar inte alla hårda ord.
– Det handlar inte bara om Grekland, alla länder är inblandade, se hur det är i Italien, Spanien, Portugal. Just nu är det vi, men tänk efter, nästa gång kanske det är ni. Natalia drivs av en enorm passion. Säkert är hennes driv och stora teaterintresse det som räddar henne. Flera av hennes vänner är arbetslösa och på väg bort från Grekland. De vill inte flytta men har inget val. Andra har redan flyttat till jobb i Sverige, Frankrike, Slovakien och Kanada.Liana Papageorgiou 29 år, Drama:
– Jag har tur som får jobba med det jag tycker om och är utbildad till, lärare i grekiska, historia och litteratur på en privatskola. Vi ger extra lektioner för dem som går i allmän skola och behöver plugga mer.
– Jag jobbar jättemycket, på fritiden rättar jag ofta prov och förbereder inför nästa lektion. När jag hinner läser jag skönlitteratur. Jag har jobbat som lärare i fem år, studerade först vid universitetet i Thessaloniki i fyra år. – Jag ser att människor runt omkring mig får lägre löner och till och med sparken, några familjer kan inte betala för undervisningen längre. Men för mig personligen är det inte så stor skillnad. Jag får ingen extra lön vid jul och påsk längre, men lever som förut, väldigt enkelt, är inte van att spendera mycket pengar. Jobbar egentligen så mycket att jag inte hinner.
– Just nu vet vi inte så mycket om vad som händer med Grekland. Det är ganska lugnt här i förhållande till galenskapen i vintras. Antagligen måste vi kompromissa med de länder som har makt annars finns inget hopp.
– Jag drömmer inte så gärna, är rädd att det inte kan bli så stora förändringar för mig personligen inom de närmaste fem eller tio åren. Om jag får barn måste jag kanske sluta arbeta. Det är svårt att kombinera arbetstiderna i en privat skola med att ha barn. Vi jobbar hela eftermiddagarna och kvällarna.
– Det skulle vara lättare om jag jobbade i en allmän skola med arbetstid på dagarna, men det är svårt att få jobb där, ännu svårare nu under krisen. De anställda i allmänna skolor har livstidsanställning och mycket bättre villkor än oss privatanställda. De får till exempel sjukpenning när de är sjuka och kan vara föräldralediga i ett år och ändå behålla sina jobb. Om jag blir sjuk får jag ingenting och måste jobba igen de lektioner jag har missat.Faktaruta:
Enligt grekiska statistikbyrån var 23,1 procent av de vuxna i Grekland arbetslösa i maj. Över hälften av alla under 25 år (54,9 procent) beräknades sakna arbete. (Uppgift från nyhetsbyrån AP, augusti 2012.) www.mariarosenlof.com/grekland