Tillbaka från mataffären, Discount Market, började samtidigt blixtar och dunder slå över huvudet. Stod och blickade upp mot Kavalla huset där stormen låg som en kaskad mellan huset. Blåst och regn sprutade i högtrycksfart och tog allt löst med sig. Såg framför mig hur jag tillsammans med Kavallas tusentals katter försvann upp mot bergen i en virvelvind. Nej, jag vågade inte gå vidare. Jag hittade en smal husport och tryckte mig mot glasdörren. Regnet letade sig fram och dränkte skorna.

Från ingenstans dök en svartklädd man upp. Jag makade på mig för att göra plats åt honom som skulle in till sin bostad. Mannen hade en lång svart dräkt på sig. Små pliriga ögon och ett långt grått skägg formade ansiktet. Jag frågade om jag kunde få stå inne i farstun till stormen var över. Han knallade upp för trapporna till sin lägenhet. Det kändes tryggt att vara inomhus.

Efter ett tag kom han kånkandes på en stol. Jag tränade på min grekiska som bestod av ett par ord, varav ett var, efcharistóe, tack. Genom glasporten satt jag och såg på hur löv och regn forsade fram där ute. Stormen avtog och jag tackade för lånet av stolen. Vi gjorde försök till småprat. Han är präst och heter Theódorós.

I det kommunala kulturhuset visades grekiska folkdräkter. Många var lokala dräkter från Kavalla och närliggande byar, andra från de södra delarna och från gränstrakterna mot Albanien och Turkiet. Den rymliga lokalen vibrerade av kulturer och riter. Dockorna stod som om de skulle börja röra på sig när som helst. Svartklädda och som i en dans. En dräkt skulle skrämma bort onda andar. I kontrast till de guldbroderade dräkterna var strumporna och sockorna stickade i ylle likt raggsockor.

Jag frågade om musiken och dansen. Min värd berättade att Grekland har ca tvåhundra olika folkdanser. Stegen skiljer sig lite åt. Hon tog mig i handen och demonstrerade ett par danser. – Blir nog bra om jag övar lite ursäktade jag mig i mina försök att hänga på. Hon skulle själv gå och dansa följande dag och en musikgrupp skulle komma till kulturhuset under utställningsperioden.

Vad jag förstår så har staden Kavalla som många andra städer, en hel del olika föreningsaktiviteter som för samman våra intressen. I skymningen stod jag och kikade in i de stora fönstren och såg på hur ungdomarna spelade schack. I det gamla skolhuset i Gamla stan är bl.a. den lokala fotoklubben verksam. Här berättade jag en kväll om mina arbeten i en artisttalk.

Att befinna sig i Kavalla är som att befinna sig mitt i Europa, det känns nära, både geografiskt och mentalt. Staden tog emot mig med öppna armar. Hade jag stannat ett par veckor till, vem vet, kanske jag blivit en grek. På en av stenarna på stranden skrev jag titeln på en dikt som sedan kom till på rummet:

Den europeiska dikten

är för dig att skriva

du som tar vänner och grannar i hand

leder dem till en säker plats

den är för dig som skapar broar mellan kulturer och länder

ser bortom jaget

mot möjligheter till gemenskap och fred

Maj-Lis Andersen