Jag visste mycket lite om Kavalla, men min lärare i arabiska berättade för mig att platsen jag snart skulle besöka också var Muhammad Alis hemland. Paschan, vicekonungen och grundaren av den Egyptiska dynastin som regerade från 1800-talets början till 1900-talets mitt. Hans familj ägnade sig åt tobaksodling, en av regionens mer betydande industrier, och än idag finns de tomma lagerlokalerna kvar som en gång huserade travar med tobak. Det skulle också vissa sig att Kavalla bar på fler kopplingar till Egypten, vilket jag återkommer till.
Den 24 augusti tog jag flyget från Stockholm till Thessaloniki via Wien. På flyget, ett österrikiskt flygbolag, spelades Strauss, och min vän sa skämtsamt att det var tur att det inte var Wagner. I en referens till den paramilitära Wagnergruppens ledare Prigozhins frånfälle i en flygolycka dagen före.
Efter en intensiv termin av undervisning i Kairo, och en bisarr månad i Ryssland såg jag fram emot att fokusera på mina egna projekt. Jag beslutade mig för att mjukt närma mig min kommande vistelse i Grekland genom att ta en lokalbuss från flygplatsen i Thessaloniki till bussterminalen i stan, där jag senare kom att ta en buss mot Kavalla.
En gammalmodig biljettautomat på bussen skapade viss förvirring hos mig, men lyckligtvis fick jag hjälp av två vänliga killar att skaffa en biljett. Resan från Thessaloniki till Kavalla tog 2, 5 timmar och vi passerade kraftiga regnskyar, och sakta försvann de massiva regnmolnen som tornade upp sig utanför staden från synfältet.
Jag anlände till Kavallahuset precis som det vackra eftermiddagsljuset gjorde entré. Leif visade mig mitt rum och öppnade fönstret med en teatralisk gest. Utsikten var slående vacker, precis som Kavallahustes interiör i art deco-stil. Det kändes nästan som att kliva rakt in i en roman av Agatha Christie.
Vid tillfället för min vistelse, kom och gick en rad intressanta personer. Vi blev vänner och vi sa farväl när det var dags för det. Den särskilda Agatha Christie-stämningen gick nästan att ta på tack vare husets mångfald av gäster. En filosof, en sociolog, en deckarförfattare, en doktor, en pedagog, en kompositör, en arkeolog specialiserad på massgravar, en organisationspsykolog, en bibliotekarie, en bildkonstnär och undertecknad som är fotograf. Perfekt stoff för en deckarroman. Men inget av brottslig natur hände, bortsett från en avokado på villovägar.
Dagarna började vanligtvis med en simtur, och det gick inte lång tid förrän jag kände igen varenda person på stranden när jag tog mig ner dit. Samma vuxna, barn och till och med gatuhundar sökte sig dagligen till platsen de besökt så många gånger förr.
Mina ben värkte efter alla trappsteg som skulle vidröras för att komma till stranden. Men Kavallahusets trädgård var rogivande och full av doftrika örter, nyfikna katter och inte minst två sköldpaddor som gav platsen en charmig och lite knasig eftersmak. Atmosfären i huset genererade goda energier för intellektuellt arbete med dess vackra bibliotek, fantastiska veranda med sjöutsikt och en takterass som gjord för kvällens sista kopp.
Staden var lätt att närma sig och atmosfären avslappnad, full av dofter. De smala gränderna i stadens historiska kvarter osade av kryddig aubergine och vitlök till den grad att jag ville följa doftspåret och bjuda in mig själv på middag hos kocken. Andra gånger var det den fylliga doften av ett närliggande bageri som lockade. Under en utflykt till just ett bageri smakade jag på den lokala specialiteten kavalla kourabi. En kaka gjord på mandelsmör med starka konnotationer till den Egyptiska kakan kakh som i regel avnjuts när ramadan är över.
Under min vistelse fick jag också uppleva en konsert under fullmåne, i basilikan i Philippi, en av de större forntida städerna i Grekland. Falsettsång på ruinens kant, klassisk opera och jazz. Om inte hela staden var där den kvällen var det inte långt ifrån. Hela familjer samlades på picknickfiltar i månskenet.
Vistelsen i Kavalla präglades av en ovanlig och glimrande upplevelse av det vardagliga – inte olikt det skyddande hölje ett barndomsminne temporärt kan alstra.
Xenia Nikolskaya (text och foto)
