I oktober 2024, en varm höst efter en het sommar, beslöt vi oss för att vandra från Palia Kavala till Kavala över bergen och den led som går på grekiska livador – motsvarande Madeiras levador – ner till akvedukten Kamares mitt i stan.
Det finns en karta över The Water Trail som man kan låna men det kan vara vettigt att dessutom ha med en mobil med kartapp. Av flera anledningar – dels ser man om man går fel, och stukar man en fot kan man behöva kalla på hjälp.
Våren är den tid då leden lär vara som vackrast – med strömmande vatten längs stigen, grönska och vattenfall. Vid vår oktobervandring var det torrlagt och vissnat – men mycket vackert ändå (höstkrokus och cyklamen bl a). Här är några råd för dig som har lust att göra samma tur som vi.
Knyt på kängorna och ta med en liten rygga med frukt och vatten. En taxi från Kavala-huset tar dig till Palia Kavala för mellan 20 och 30 euro. Strax utanför Palia Kavala, som grundades på 1300-talet, finns en taverna som lär vara utmärkt (den var dock stängd i oktober). På vänster sida finns en skylt och på höger sida en liten grusväg ner till vandringsledens början. Här finns ytterligare två informationsplakat om vad man får och inte får ta sig för.
I vägvalet mellan de tre vägarna här skulle vi idag rekommendera den vänstra. Vi valde dock själva den mittersta vägen och hamnade i en lerig flodfåra kantad av taggig vegetation, men kunde efter några hundra meter klättra upp till den rätta stigen. Om man i stället tar den högra vägen lär man när det är gott om vatten kunna bada intill ett tio meters vattenfall.
Över huvudtaget är skyltningen rätt dålig de första kilometerna. Ju närmare Kavala man kommer desto bättre blir det. Spana efter gula små reflekterande skyltar fastskruvade på stolpar och träd samt röd- och vitmålade markeringar på stenarna. Här och var finns också rester av räcken som markerat leden, men underhållet har inte varit det bästa och mycket är raserat av djur, som också trampat upp nya stigar man kan vilseledas av.
Och apropå djur – har man tur, vilket vi hade – träffar man på beridna fårbönder och getaherdar med vallhundar. En del av hundarna är aggressiva och opålitliga. Vi fick ta skydd bakom getternas husse-med-hagelbössa.
Ungefär halvvägs finns en källa, Tria Kagatsia, därifrån leder både gamla kanaler byggda i sten och moderna plastledningar ner till den makedonska hamnstaden. Ursprungligen gick stigen vid sidan om kanalen, som var förbjuden att beträda. Men under bulgarernas ockupation under ett år på 1940-talet tilläts vandringar ovanpå stentäckningen, varvid delar av konstruktionen tog skada.
Det är belagt att akvedukten i Kavala, byggd på 1500-talet, var i bruk så sent som 1911. Då fungerade också dessa kanaler. Delar av dem är byggda av svarvade stenkolonner. Studerar man stenarna noga ser man dessutom att där finns gott om fossil.
Leden är cirka 15 kilometer och i huvudsak lättvandrad, men det finns mycket sten att snubbla på och ett par sluttningar som frestar på knäna. En stav är inte så dumt att ha med. Efter de första tre kilometrarna, som går svagt uppåt, befinner man sig på ledens högsta punkt.
Naturen är varierad: storslagna vyer över landskapet, örtrika backar som liknar Österlen, landsväg på slätten, ängar, antika stenbroar, regnskogsliknande tät vegetation, djupa dalsänkor och pinjeskog.
Med några kilometer kvar uppenbarar sig det enorma motorvägsbygget som man smyger under och någon timme senare landar man i Kavala, vid Konstantinos kyrka.
Det handlar alltså om en vandring genom i huvudsak i lätt terräng. Den som är rädd för att få svindel behöver inte ängslas för att balansera på smala stigar – här går man säkert. Efter de första 3 kilometerna befinner man sig på ledens högsta punkt, därefter går det svagt utför. Räkna med fem till sex timmars promenad i långsam takt.
Besöker man de intilliggande arkeologiska spåren av guldbrytning, tar det förstås lite längre tid. Självklart kan man också göra vandringen åt motsatt håll, som Paulus när han skulle till Filippi, men det är en speciell känsla att röra sig från landsbygden ner till det urbana.
Och så skönt, tänker man efter att inte ha mött en turist på hela dagen, så skönt att ta en taxi upp till Soudiki Spiti.
Text och foto: Martin Hedén och Inger Orre
