Rum nummer 7 – Kavallahusets vänner

Svenska huset i Kavalla

För mig är Svenska huset i Kavalla, Souidiko spiti, en plats med stark laddning och med en alldeles unik atmosfär. Eftersom platsen är en del av min själ kan jag när som helst återkalla den i minnet och jag kan träda in i de rum som jag med åren kommit göra till mina. I synnerhet är rum nr 7, på övervåningen, införlivat i mitt medvetande. I korthet representerar platsen hårt arbete och oväntade samtal. Gränsöverskridandets positiva kraft vilar över huset. Här vistas kulturarbetare och forskare från alla discipliner. Här råder en gemenskap i tystnaden och i ett engagerat åtagande. Varje gäst är upptagen av en uppgift som är större än han/hon själv, våndan och glädjen i skapandet. I en närmast klosterlik atmosfär kan man under en dag tro att man sitter ensam i det stora huset, men på kvällen kommer det visa sig att det finns någon i klostrets varje cell. Blickars möte i köket, lågmälda samtal under pinjeträdet, kulturaftnar och spontant tillredda middagar, allt öppnar för existentiella frågor om hur man väljer att leva sitt liv. Borta från vardagens påträngande plikter och trivialiteter tvingas man möta sig själv. Det mötet är kanske inte alltid så angenämt. Någon sade till mig: ”Det är fint här, men jag skulle aldrig stå ut med att vara här längre än en vecka”!

Jag tänker mer allmänt om skapandets premisser att det handlar om att uthärda tomrummet eller tomheten. Alla skapande uttryck förutsätter ett tomrum, en spricka, ett begär. Om man är mätt och nöjd och utan begär finns det inte någon anledning att skapa något. I frånvaron och saknaden bor orden. Att exempelvis skriva innebär att man ett ögonblick kan befria sig från tyngden av sig själv, liksom leva sitt lidande och därmed ge sig själv tröst. Medvetet och med öppen blick i mitt skrivande vill jag uppsöka platsen för svärta och smärta. Jag har inget emot att luta mig mot mörkret och tänker att vad än livet utsätter mig för, så må jag hantera det skrivande. Dessa tankegångar känner vi igen som sublimering i den psykoanalytiska teoribildningen. I stället för att leva ut livsdriften, i termer av libidinösa önskningar, begär och sexualitet eller dödsdriften, i termer av aggressivitet och destruktivitet, omvandlar man dessa krafter till något kreativt och konstruktivt. Driftsyttringen förskjuts från sitt sexuella eller aggressiva mål och riktas mot ett nytt mål, som är socialt accepterat och värderat. Det nya målet är således inte längre sexuellt eller aggressivt men det är psykiskt relaterat till det första. Tack vare kreativiteten lindras lidande, förbjudna önskningar, ångest och depression.

Under våren 1987 vistades jag ett par veckor i Svenska huset tillsammans med min livskamrat, Knut Larsson. Han, professor i biologisk psykologi, fann den arbetsro som krävdes för att summera senaste tidens råttexperiment och jag skrev på min doktorsavhandling om den psykoterapeutiska relationen, främst dess överförings-och motöverföringsaspekter. Jag disputerade 1988 vid Psykologiska institutionen i Göteborg. Vi bodde i rum nr 7, ett dubbelrum. Den friska nattluften svepte in genom det öppna fönstret och vi viskade till varandra: ”Kan du höra havet?” Här fanns Thomas Thomell, intendenten. Jag kan inte minnas några andra möten. Troligen var Knut och jag mest upptagna av vårt arbete och då vi inte satt försjunkna i var sitt hörn gjorde vi utflykter till små bergsbyar. Jag läser ur dagboken den 8 april 1987: ”På eftermiddagen tog vi bussen till den lilla bergsbyn Paleochori, som avtecknar sig mot de snöklädda Pangeobergen. Här finns tystnad, korp och näktergal men också motorljuden från mängden av traktorer. Arbete pågår. Vi vandrade upp på berget bakom byn och innan hemresan drack vi kaffe på byns café. Doften av vårens blommor slog emot oss. Det enkla livet är det rika livet.” Vi reste till Thassos, Philippi eller Thessaloniki. Mitt i storstadsgyttret ligger de små byzantinska kyrkorna tryggt nedsänkta och lockar besökaren till sina hemliga rum. Vistelsen i Kavalla innebar en perfekt balans mellan arbete och utflykter.

Vi gömde platsen i våra hjärtan, talade ofta om tiden där men vi återvände aldrig till Kavalla. Varför inte? När man en gång vistats i paradiset är det kanske inte nödvändigt att återvända dit. Det vilar för övrigt något magisk över fenomenet ”den/det första”. Den första kyssen, den första skoldagen eller det första mötet med en död människa blir ofta vändpunkter i en människas liv då man kan uppleva att existensen öppnar sig. Vistelsen i Kavalla kom att utgöra inledningen på en mängd andra resor vi gjorde, skrivanderesor men också resor för annan typ av utforskande, Turkiet, Syrien, Jordanien, Marocko, Tunisien. Kavalla bar vi med oss som den trygga platsen man alltid kan återvända till, som till ett gott hem.

Åren gick. Väven vävdes av kärlek, arbete, lek. Knut dog 2015. Vi fick 30 kärleksår tillsammans. Kvällen innan han dog, viskade jag i hans öra: ”Hej då Knut, nu reser du. Och jag kommer snart efter.” Sorgen placerade mig i ett ingenmansland, utan tillhörighet, utan sammanhang. Mitt resande liv tog slut även om jag med tiden insåg att strimmor av övrigt liv med möda kunde återerövras. Minnet av vår tid i Kavalla kom plötsligt till mig en dag 2017. Jag förstod att det fanns en enda plats i världen dit jag skulle kunna resa utan Knut, där jag skulle kunna utföra meningsfullt arbete och samtidigt leva inbäddad i social gemenskap. Under hösten 2017 bodde jag åter i rum nummer 7, dubbelrummet. Den ena sängen fick stå tom. Höstluften silade in genom det öppna fönstret. Jag kunde inte höra havet.

En natt, som i en hörselhallucination, kunde jag dock föreställa mig vågornas rytmiska dansande. Drömbilder rullades upp på den inre scenen. ”Hjärtat skall gro av drömmar. Annas är hjärtat armt”, skriver Bo Bergman. Via språket och mail-kontakten med en man jag mött, alldeles innan avresan till Kavalla, föddes ett hopp om att jag åter skulle våga öppna mig för kärleken – även om jag samtidigt var skräckslagen. På något sätt visste jag att varje kärlekssaga rymmer en tänkbar kärlekssorg. Våra dagliga mail fick mig att inse de skrivna ordens överväldigande makt. Orden befriar och fängslar, lockar, förför, berör och förstör. Orden värmer, likt en inbyggd värmeslinga från topp till tå eller får blodet i varje ådra att frysa till is. Väntansångest infann sig efter att jag sänt honom ett mail. När skulle han svara? Från vilken plats i världen?

Franz Kafka talar om ”brevskrivandets trolldom” och drabbad av trolldomen hölls han vaken på nätterna i väntan på svar från sin älskade. I boken ”Breven till Milena” är det tydligt hur Kafka brottas med en intensiv längtan efter närhet och kärlek, att känna en annan människas hud mot sin. Samtidigt erfar han en outhärdlig ångest för beroendet av en annan människa och för att förlora sig själv, då närheten erbjöds honom. Bara ensamheten var uthärdlig, inte tvåsamheten. Han var redan gift, gift med sin ångest. Under loppet av ett år blev de dagliga kärleksbreven mellan honom och Milena den kompromiss han kunde åstadkomma. Breven blev som ett hemligt liv. I breven mötte han sitt livs stora kärlek, men kärleken blev omöjlig utanför brevformatet och de möttes bara två gånger i verkliga livet. Dessa båda möten präglades av stumhet och avståndstagande. För Kafka stod brevväxlingen i vägen för livet och kärleken, men inte heller breven blev möjliga för honom. Han bad henne sluta skriva, då han fann att trolldomen hade börjat verka igen, invadera hans tankeförmåga och skapa oro. Utan tvekan kan det finnas flykt i brevskrivandet men att skriva till någon som man vet läser och begrundar det man skriver kan förlösa känslor och förlösa språket. ”Mer än kyssar låter brev våra själar blandas, ty så talar frånvarande vänner”, skriver den engelske renässanspoeten John Donne.

Sara Lidman skriver mot slutet av sitt liv: ”Bara ett ord, men det rätta. Jag söker det än”. Så kändes det även för mig. Jag sökte igenom varje hörn i min språkliga kammare för att finna de rätta orden till honom. Språket är själens fingeravtryck. Jag ville möta den innerlighet som hans ord till mig förmedlade. ”Vi vill båda veta att vi har en vidunderlig hemlighet tillsammans, livets oförutsägbara gåva till oss båda, och vi vet också båda två innerst inne att sårbarhet är styrka. Därför vågar vi tillsammans öppna oss och bygga på kärleken /…/. Kärleken avvisar inte. Tilliten bor inne i kärleken. Vi vill visa varandra en kärleksfull tillit, som också öppnar för fruktbara samtal”, skrev han till mig, mannen jag älskade – och älskar.

Vistelsen i Kavalla 2017 följdes av två ytterligare höstvistelser, 2018 och 2019. Varje gång har jag stannat mellan 4 och 8 veckor. Det har blivit många att hälsa på och många att ta farväl av. Och ganska många ord har blivit skrivna.

Vad har jag då gjort under så långa perioder mer än att ha öppnat mig för samtal? Jag har skrivit en bok, ”I metaforernas landskap. Om livet, döden och kärleken”, som gavs ut hösten 2020 på Carlsson förlag. I boken utforskar jag metaforanvändningen i vårt vardagsspråk och vardagsliv. Metaforer påverkar oss ofta mer än vi tror och ofta på en omedveten nivå. I metaforens väsen ligger att bygga en bro mellan det abstrakta, okända, svårfångade och vår konkret upplevda vardagsvärld. Två världar kan mötas och i denna dubbelexponering skapas ny förståelse. Jag började att skriva boken 2014 och den kom att representera en fredad zon dit sorgen inte hade tillträde. Skrivandet blev således en bro mellan det som var och det som inte längre var. Boken blev också en bro från dödsriket till en famn att vila i. ”Och säll ska jag sova och trygg i hans armar en gång under vingen av natten, tills natt blir dag”, skriver Bo Bergman. Rum nummer 7 blev också den plats för minnets behållare som sammanfogade de trasiga trådar som mitt liv var upphängt i. Vi använder metaforer inom en mängd områden, men det är nog livet och döden, sorgen och kärleken som är allra mest metaforberoende.

Några av bokens 13 kapitel har fötts i rum nr 7. Rummet är inte bara ett vemods-rum utan ett rum fyllt av jublande glädje. Det är högt till taket, längtans-rymden. Kanske rummet har två kamrar. ”Sorg och glädje båda bodde i mitt hjärta, sorg i ena kammaren, glädje i den andra”, skriver Johan Ludvig Runeberg. Kapitlen om kärlekens väsen – och oväsen, kärlekens krokiga väg, sorgens många ansikten, existentiella möten och resandet som tankens barnmorska såg dagens ljus i detta rum. På ett sätt blev jag inte förvånad då Elisabeth Gullberg, intendenten som jag kontinuerligt har fina samtal med om existensens gåtor, en dag berättade följande för mig. ”På ’ditt’ rum föddes det ett flickebarn på 40-talet. Under den tiden var det vanligt att barnen föddes i hemmet”, sade hon. Under 30-talet var efterfrågan på grekisk kvalitetstobak stor och huset byggdes för Svenska Tobaksbolagets direktörer och anställda. När efterfrågan sjönk visste man inte vad huset skulle användas till men en grekisk familj med tät kontakt med Tobaksbolaget kom att bo i huset och skötte det och tog hand om trädgården mot en liten lön. Barnet var denna familjs andra dotter. Rum nummer 7 har inte alltid sett ut som det nu gör. Det var en del av den stora matsalen eller sällskapsrummet som tillhörde direktörens privata våning. En vägg sattes upp och man ser idag märken efter den breda dörröppningen.

Mina vistelser i Kavalla har fått mig att tänka över ”det goda samtalet”. Vad är det? Ett möte med en människa kanske bara varar en timma och man träffas aldrig mer. Ändå kan man uppleva att detta möte påverkar en så till den grad att man aldrig glömmer det. I efterhand kanske man inser att mötet ledde till att en ny riktning i livet togs ut. Jag tror att samtalets förändrande potential handlar om skapandet av ”det tredje”. Om man vågar öppna sig, möta en annan människas blick och på ett sätt riskera sitt jag kan precis vad som helst hända. Att försätta sig i en position av att inte veta kan innebära att man träder in i en värld av förundran. En sådan position präglar även skrivande, forskande, resande och psykoterapi.

Jag minns alldeles speciellt de samtal jag haft med Magnus Dahlstedt, Johanna Wulff, Marie & Johan Öhman, Annika Erixån, Tomas Heldmark, Katarina Bjärvall, Doris Dahlin, Margaretha Eriksson Abenius, Olof Ribbing, Karin Stigbrand, Lotta Eklund, Rune Wigblad, Tore Wizelius och Sören Boel Seibaek. Samtalen har rört sig om smått och stort; de har varit förändrande till sin karaktär och i vissa fall lett till samarbetsprojekt och vänskapsrelationer, som är i utveckling. Exempelvis talade Tore och jag inte bara om vindkraft och om psykoterapi; vi talade om livet, döden och kärleken. Det samtalet är pågående.

Sören kom och bodde tillsammans med mig i rum nummer 7 under ett par veckor hösten 2018. Vår intensiva mailväxling, ”brevskrivandets trolldom” lade grunden för samtalen. Vad talade vi om? ”Vi pratade själ med varandra” för att låna ett uttryck av Lars Lerin. Sören såg sig omkring i rummet; han betraktade de grönklädda stolarna och det lilla bordet, som kanske är de ursprungliga möblerna från tobakstiden, levererade från NK. ”Det är som hämtat från en film från 40-talet med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart i huvudrollerna”, konstaterade Sören. Han förflyttade sig själv – och mig – till filmens förtrollade värld. Skulle förtrollningen hålla i sig? Vad hände om verkligheten skulle bryta förtrollningen? Kanske de djupaste samtalen ändå ägde rum utanför rummet, i ett vindstilla, soligt hörn på den stora takterassen. Där kom fingertoppar att mötas. Dagen låg orörd framför oss. Vi levde i en tidsficka, som Sören senare uttryckte det. ”You cannot hurry grief”, hade jag många gånger upprepat för mig själv. Nu kom andra ord till mig: ”You cannot hurry love either”. Men vad är kärlek? Och kan förmågan till kärlek erövras? ”Den som inte älskar anar ej djupet av sin ensamhet”, skriver Maria Wine. Julian Barnes är inne på samma tankegång när han beskriver två typer av ensamhet. Den värsta ensamheten är den tröstlösa ”Sehnsucht” som kommer ur tragiken att inte ha funnit någon att älska. Den andra ensamheten kommer ur smärtan att ha förlorat den man älskar, ensamheten utan honom. I alla mina trevande försök att fånga något av kärlekens väsen kom jag att stanna inför: Kärlek är en självöverskridande uppmärksamhet riktad mot en annan människa. En natt blåste det våldsamt. Fönstret stod på glänt. Den vita bomullsgardinen fladdrade. Vi hörde havet.

Gudrun Olsson

Professor i psykologi vid Strömstad Akademi

Leg. psykolog/leg. psykoterapeut