Ganska många dagar och veckor har det blivit i Kavalla, en stad som jag inte är säker på att jag skulle ha besökt om det inte varit för Huset. För det är huset – i sin omgivning förstås – som är grejen. Inte bara för dess yttre arkitektur, och inre, och inte bara på grund av dem som arbetar där, mot lön eller mot lust. Utan, som så ofta är det något osynligt som är kärnan. Såsom med kunskap, med kreativitet, med passion eller arbetslust. Det går inte att ta på, det går inte att se med blotta ögat. Det går ofta att se genom dess utflöde. Utan stämningen i huset vore det inte svenska huset i Kavalla. Jag är bara en av många som upplevt detta. Men icke desto mindre visste jag inte att sådana hus fanns förrän jag hade varit där!
Utsikt från biblioteket Kavalla
Kavalla hallen
Kavalla altan
Jag åkte ensam första gången. En rejäl dagsresa med byte i Wien, Thess, KTEL och busstationen vid torget. Det känns alltid lite pirrigt och nervöst att åka själv till ett ställe man inte varit på och dessutom ha bestämt sig för att stanna i två veckor. Kommer någon att vilja prata med mig, kommer jag att känna ”vad tusan gör jag här..”, kommer ensamheten att smyga sig på? Tja, helt lätt var det inte alltid. Inte för att någon där på
något enda sätt var otrevlig eller bortvänd, men jag var per definition ensam; i mitt rum med utsikt mot havet, vid arbetsbordet där jag satt en hygglig del av dagarna, nere på stan ibland för att äta middag eller bada. Detta att vara ensam är ju så dubbelt. Så skönt, och ibland, just ensamt.
Utsikt från arbetsbordet
Arbete på altan
Jag strävade upp på höga berget för att bestiga korset. Först tog det mig tid att hitta vägen upp över motorvägen… På väg hem tog jag långa slingriga vägen förbi sjukhuset; jag var trött i benen när jag kom hem. Jag tog färjan över till Thassos i tron att jag kunde hyra en bil, men det slutade med hjälm och moped som irrade runt med mig ett par timmar. Och jag gick ut mot Kavallas utskjutande udde med fyren längst ut. Badade där och fick massor av små skärsår av snäckor. Men jag fastnade för fyren! Den stod så liten och tyst och blickade ut över havet. Jag fick lust att måla den. Och det gjorde jag. Jag har under åren som följt i Kavalla plötsligt fått syn på något som ger mig lust att måla. En blick på en altan. Ett fönster i huset mittemot. Utan den plötsliga ingivelsen kan jag inte måla.
På stan
Kavalla fasad
Ja det där med stämningen. Den är förstås formad såväl av arkitekturen, av möblerna, av vad som ”sitter i väggarna” som av den arbetsintensitet och arbetsro som jag kan uppleva som andetagen i huset. Alltså människorna som ibland inte syns men som möts i korridoren, vid spisen, i bibblan eller på någon altan. En cigarett i mörkret medan vi talar om… ja, vadå.. om någons intressanta forskning, om avprofessionalisering av yrken eller om restaurangen där nere i uppförsbacken. Inte underligt att huset intar en särskild plats i sinnet, hjärtat, själen.
Text och målningar av Mats Björnsson
Fyren Kavalla (Målningen längst upp på sidan är beskuren.)