Det är en värld av ljus och mörker jag uppslukas av, en värld bland bergen där inga ansikten finns. Det är mycket som väcker starka känslor, ja till och med ilska. Jag frustreras och njuter samtidigt av att behöva tänka annorlunda. De jag fotograferar brottas med sina demoner och jag med mina.
Sakta lär vi känna varandra igen. I det fladdrande skenet från stearinljus och till vackra rösters sång stillas de stormiga känslorna oväntat som genom en liten egen uppenbarelse. Jag tror att jag har förstått något.
Det är ett fotoprojekt jag påbörjade för snart nio år sedan jag är tillbaka i. Projektet går under arbetsnamnet Faceless. Det var länge sedan nu och äntligen har jag tagit chansen att besöka dem igen. Det blir en resa där jag även återvänder till det svartvita fotografiet. Det är en glädje i sig och jag märker hur mycket jag har saknat det svartvita.
Tåget ger sig av från stationen och jag rullar sakta närmare Kavalla. Efter ett byte till buss är jag framme i staden vid havet. Tankarna är fortfarande kvar uppe bland bergen.
Om kvällarna ger jag mig ut i Kavallas mörka gränder och fotograferar. Att låta det oorganiserade gatunätet och skuggorna ta mig dit de vill ger mig en berusande frihetskänsla. I kameran växer det nya, oprecisa fram. När jag sent kommer hem bläddrar jag i fotoböcker. Resten av huset sover tyst och jag får smyga upp för den knarriga funkistrappan till övervåningen där bokhyllan med två hyllplan reserverade för fotografi finns. Även frukostarna äter jag till en ny bok varje morgon. Vissa böcker fastnar jag i. Jag går tillbaka till dem och bläddrar om och om igen. Andra åker åter upp i bokhyllan efter en snabb genomgång utan att ens ha fått följa med ned till rummet. Gladast blir jag när jag upptäcker för mig tidigare okända fotografers bilder. De blir nya bekantskaper som jag tar med mig ut i kvällarnas mörker.
På dagarna känner jag press, prestationsångest. Jag prokrastinerar tills jag tillslut inser hur orimligt det är att sitta inomhus i ett hus i Grekland och göra ingenting när solen skiner ute. Först när jag tillåtit mig att släppa alla måsten för en dag och njuta av allt det vackra som Kavalla även erbjuder den som ger sig ut på dagen släpper spärrarna. Jag låter arbetet med Faceless ta över och jag får mycket gjort.
På en strand ligger båtar uppdragna. Jag blir inbjuden på lemonad tillsammans med hamnarbetarna. Om jag kommer tillbaka om någon vecka kan jag vara med under sjösättningen, tror jag att de säger. Det går inte så bra med kommuniationen, men ingen misstycker när jag frågande höjer kameran.
I tvättstugan på vinden sitter en dragspelande dam. Musiken fortplantar sig genom huset på eftermiddagarna trots att hon omsorgsfullt stängt alla dörrar. Hon säger att hon är rädd att störa. Jag tycker att hennes dragspel låter fantastiskt. Det är som tonerna ur en fransk, romantisk film och jag sätter mig på altanen utanför med ett glas vin i handen och ännu en fotobok i knät. Utsikten vinner över boken och blicken vandrar ut över vattnet och båtarna som är på väg till och från staden. Havet är förvånande blått. En annan dag läser en författare ur sin just påbörjade självbiografi och plötsligt hamnar vi mitt i nutidshistorien. Vi äter mycket god mat. Någon i huset fyller år och vi firar.
Hela tiden driver mina tankar iväg till det andra. Tiden i Kavalla ger mig tid att reflektera, söka, gå igenom och inte minst hitta tillbaka till något lekfullt i mitt fotograferande. När jag tillslut sätter mig på bussen på väg tillbaka upp i bergen är jag full av nya idéer och frågor.
Besök gärna min hemsida www.johannahenriksson.com för mer information om projektet som nu fått det nya arbetsnamnet Ljusets skuggor.
Johanna Henriksson, fotostipendiat i maj 2014
Foto Johanna Henriksson