Jag var i Kavalla i november 2015 för att gå igenom bildmaterialet jag plåtat under sex års resor i Kaukasus och komma fram till vilka som skulle överleva till den kommande boken, och dessutom skriva en text till samma.
Huset och även själva Kavalla visade sig vara en mycket bra omgivning för det. Jag fick det lugn och det avstånd till vardagen hemma som jag behövde.
Huset är mycket vackert och ligger med utsikt över staden och havet. Favoritplejset blev takterrassen, där jag häckade så mycket som möjligt, från morgon till sen kväll. Det största problemet var väl att det var svårt att se bilderna på skärmen i solskenet – men vad gör man när man kommer från höstmörker och kyla hemma.
Man är upp till 10 boende där samtidigt och delar på två kök och två badrum. Det funkade förvånansvärt smidigt. Alla håller på med var sina projekt och det finns en respekt för varandra så man kan isolera sig och arbeta när man behöver det. Samtidigt kan man umgås, laga mat tillsammans eller gå ut och äta, dricka vin på terrasserna osv. när man vill det.
Under perioden jag var där, bodde det samtidigt en författare, två journalister och en arkeolog utöver majoriteten som utgjordes av akademiker och doktorander från olika universitet och inom olika fält, som var där för att skriva avhandlingar. Hade nog hoppats på fler inom kultursfären, speciellt någon mer som höll på med bild, men va fan. Själv var jag enda stipendiat, och det är nog så det är för det mesta: en stipendiat och resten betalar själva för uppehället. Stället verkar vara mycket omtyckt, alla andra hade varit där ett flertal gånger.
Jag hade hört mycket bra om huset innan, men hade fått intrycket att staden var en dammig håla. Det visade sig inte alls stämma. Jag tyckte om Kavalla och strövade omkring en hel del i staden och längs stränder och kajer. Dessutom finns det många bra restauranger.
Via intendenten Elisabeth fick jag kontakt med den lokala fotoklubb, en samling entusiastiska, öppna och sociala människor, som bjöd in mig att hålla bildföreläsning en kväll. Det kom ett femtiotal i olika åldrar, ungefär lika många killar som tjejer och lyssnade och ställde frågor. Efteråt hängde de flesta med till en bar där vi drack vin resten av kvällen. De var mycket intresserade av att även fortsättningsvis få kontakt med svenska fotografer, se deras bilder och höra dem berätta. Och eftersom jag hade en varm och inspirerande kväll kan jag absolut rekommendera det.
En dag hängde jag med arkeologen, Stephen från Nya Zeeland, upp i bergen där han gjorde research för ett projekt om övergivna byar från den Ottomanska perioden. Utmärkt att få se sig om i landskapet oxå.
Jag har alltid tyckt att bildurvalsprocessen varit en av de svåraste delarna av ett projekt. Ju mer distans till bilderna man får desto lättare brukar det bli, men det gäller å andra sidan inte alltid. Här bestod den största utmaningen i att jag till ungefär hälften av bilderna inte hade fått den distansen än, den senaste resans bilder hade jag bara precis dragit igenom photoshop, och enligt bokkontraktet hade jag ganska kort om tid innan jag skulle lämna färdigt bildurval. Så en intensiv arbetsperiod just då var inte alls dumt. Efter jag kom hem ändrade jag förstås lite i både text och bildurval igen, men veckorna i koncentration, sommarvärme, vin och god mat gav mig den nödvändiga närhet till bilderna för att förstå vad som skulle sållas bort för att få kärnan att stå fram klarare och samtidigt behålla de viktigaste stickspåren.
Tack SFF för det!
Jens Olof Lasthein
Foto Jens Olof Lasthein