Det föränderliga havet

Under vistelser i Kavallahuset har jag aktiverat min nygrekiska genom att översätta dikter av Konstantin Kavafis (1863-1933). I dem är det föränderliga havet ständigt närvarande. Här två av dem

Havet en morgon

Här vill jag stanna. Ta in landskapet också jag.

Morgonens hav, himmel utan moln,

lysande blåviolett och den gula stranden.

Allt insvept i ett stort och vackert ljus.

Här vill jag stanna. Och säga mig att det jag ser

(ett ögonblick är det faktiskt som om jag såg allt

för första gången), att det är fritt från mina fantasier,

mina minnen, bilderna av tidigare lusta.

1915

Bön

Havet svalde i sitt djup en sjöman.

Hans mor som inget vet går fram

till Gudsmodern, tänder ett vaxljus,

stort och högt, för sonens hemkomst

och för vackert väder,

och hela tiden lyssnar hon till vinden.

Hon knäböjer och ber –

ikonen lyssnar allvarligt och sorgset

i vetskap om att sonen aldrig kommer.

1898

Barbara Lönnqvist

Fotografiet längst upp på sidan är beskuret. Se det i sitt rätta format här nedan.

•