Om dagarna tassade jag mest omkring barfota i huset, det underbara tysta stora huset, med näsan i olika böcker. Jag rörde mig långsamt från en plats till en annan. Från en iransk diktsamling i biblioteket, till en bortglömd fotobok i arbetsrummet till en sorglig roman ute i skuggan på altanen.
Jag var i Kavalla några veckor i slutet av augusti 2021 för att arbeta med min kommande bok.
Från ett skrivbord i det svala arbetsrummet kunde jag blicka ut över havet och fundera över mitt arbete. Jag hade med mig utskrivna råkopior i högar som jag sorterade och satte samman och det kändes som att jag lade ett jättepussel av bilder ord och meningar.
Jag var i Kavalla för att arbeta med att sätta ihop boken Häst min bror och det var ett steg framåt och två steg bakåt (och mycket stirrande i tomme) som vanligt i slutprocessen.
Att få sitta i detta hus gjorde något med mig, det finns en själ i huset som är så snäll men allvarlig och jag fick den arbetsro jag längtat så mycket efter.
På kvällarna var det gemensamma middagar nere i hamnen eller ute på altanen med de andra gästerna i huset, diskussioner högt och lågt, om konsten och livet. Dessa varma kvällar var underbart trevliga i sällskap av nyfunna bekantskaper där jag till och med lärde mig att uppskatta Retsina, det klibbiga grekiska vinet. En kväll var det bildvisning av lokala fotografer nere i hamnen, stora projiceringar mot en hög stenmur under en stjärnklar himmel var en upplevelse.
Varje dag tog jag en paus från böckerna och bilderna och rasslade ner för trapporna för ett dopp i havet för att på vägen tillbaka bli lika varm igen av de tusen trappstegen upp till huset. På lördagsmorgonen handlade jag frukt i hettan på den stora marknaden och spenderade sedan eftermiddagen i den fina trädgården.
När jag var på väg till Kavalla drömde jag om arbetsro och inspiration och det var vad jag fann där uppe på höjden, precis mellan himlen och havet.
Jag är så glad för denna vistelse. Jag tror att jag kommer att återvända till detta magiska hus så som de flesta andra som varit där.
Tack SFF och Fotoförfattarna för en fantastisk stund i Souidikó spíti!
Maja Kristin Nylander, stipendiat från Svenska fotografers förbund.
Foto Maja Kristin Nylander.