Kavalla. April 2022. Äntligen tid att strukturera tankarna och börja redigera bilderna för min nästa bok! Jag läste sista kapitlet i Roland Barthes “Mythologies” om och om igen och var som besatt av stadens håligheter, sprickor och andra kopplingar till underjorden. Jag hade nämligen gjort research om Alistratigrottorna som ligger en bit utanför Kavalla innan jag åkte från Sverige och enligt långdragna diskussionstrådar på nätet så var det kanske där som händelserna som skapat den grekiska myten Orfeus och Eurydike hade ägt rum… Hursomhelst, grottan såg i alla fall ut som en spektakulär ingång till underjorden.
Efter att jag hållit en presentation om mitt pågående arbete som fokuserar på faktiska myter, kvinnans roll i historien (mer specifikt i relation till de Svenska häxprocesserna) och om fotografiet som ett mytskapande medium så skickade en entusiastisk kvinna mig ett femsidigt dokument om grekiska myter kopplade till naturen runtomkring Kavala som enligt seden var den vilde Guden Dionysos territorium. Eftersom jag suttit med näsan djupt försjunken i research kring Sveriges trolldomsprocesser och domprotokollens beskrivningar av djävulen så var det väldigt intressant hur mycket likheter det fanns mellan honom och Dionysos och hur mycket de maniska orgier som han hade förmågan att framkalla kunde kopplas till de idéer kring häxprocesser och masshysteri som jag blivit särskilt intresserad av för mitt pågående arbete… Se citatet nedan från den hjälpsamma Elisaveths’ sammanställning; kunde Mount Parnassos möjligtvis vara en version av Blåkulla?:
“Dionysus is, as is well known, a god of wine and of fertility and vegetation in general. The orgies of the god were celebrated every two years at the beginning of December on Mount Parnassos. The word “orgy” means sacred works, religious ceremonies. Only women organized in troupes took part in them. It was the maenads (μαινάδες) or bacches (βάκχες) , holding in one hand the lighted torch and in the other the thyros – a stick adorned with vine and ivy leaves and a pine cone on the side – and wagging, which is to say that they fell into religious hysteria. The “mania” (μανία) brought by the god Dionysus, the change of the individual’s consciousness, is of course connected with the wine and the ecstasy. However, this mania, which is the sign that the god ”entered” into someone, is not necessarily tied to wine since it is presented independently of it. ”Mania” is related to the word “menos” (μένος) which means the power of the mind, soul and spirit of man. Mania is not someone losing his mind (going crazy), but a strengthening, a stimulation of the sense that everyone has for their spiritual power. But this experience can not be obtained by living alone in meditation. It is a mass phenomenon that becomes contagious. This is expressed by the myth about the ”troupe” of Dionysus. But whoever wants to “connect” with Dionysus must forget his civilised behaviour and become a maniac (μαινόμενος) , which means be one with his natural instincts away from the city.”
Vädret var förvånansvärt dåligt i april månad i Kavala i år så ingen jag frågade ville åka på utflykt upp i bergen. Till slut lyckades jag övertala Ilias, ännu en godhjärtad och entusiastisk själ från den lokala fotoföreningen som jag träffat vid mitt föredrag några dagar tidigare att skjutsa dit oss.
Grottan var fantastisk. Allt var så mycket mer surrealistiskt än jag någonsin kunnat drömma om! Tillrättalagd och extremt turistisk, en robot som såg ut att komma direkt ur en Star Wars film talade alla språk medan den engelskspråkiga guiden stod och tittade på, fotografering var strikt förbjuden (även utan blixt av någon outgrundlig anledning) och den cementerade, flera kilometerlånga gångbanan kändes som ett extremt ingrepp på en sådan unik plats. Men, trots, eller kanske tack vare allt detta så skrek grottan stolt ut sin råa närvaro med sina otroliga stalaktiter och stalagmiter och diverse andra sällsynta tidsmarkörer som fullständigt skakade om konceptet tid och rum på djupet för mig. Här i underjorden blir ingen människa gammal, det är en sak som är säkert.
Jag lyckades sno åt mig en bild med mobilen men det kändes lite som ett hån gentemot grottans enorma skönhet och jag tänkte att jag inte kunde bli påmind på ett bättre sätt om fotografiets konstanta misslyckande att representera.
Maja Daniels, stipendiat från Svenska Fotografers Förbund
Foto Maja Daniels. Fotografiet längst upp på sidan är beskuret och visas i sin helhet nedan.
