När det nu har gått mer än ett halvår sedan jag kom hem från Kavalla och när jag ska försöka återberätta min vistelse, landar det mest i en känsla.

En känsla av stillhet och lugn. Stort, tyst, svalt och vackert. Vackra rum där tiden stått stilla med originalinredning från 30-talet, en vacker välskött trädgård, då och då tysta steg i korridoren.

En känsla av lugn och stillhet, men också stundtals en känsla av ensamhet. Och en inre fråga om varför jag är där, ska det verkligen vara nödvändigt att åka till Grekland för att sitta inne och klippa film? Och nödvändigt är det kanske inte. Men bra.

För kreativiteten och arbetsron. Jag åkte dit för att jobba och jag jobbade. Trots att solen sken och trots att det fanns massor att upptäcka omkring satt jag inne och jobbade många timmar varje dag. Den känslan kan jag längta tillbaka till. Att släppa alla ”ska bara”. Att enbart ha en uppgift att koncentrera mig på och se till att göra den.

Jag har också en känsla av stillhet när jag tänker tillbaka på staden. Lugnet när jag traskade ner och upp för alla trappor och backar i staden. Till mitt dagliga bad, till cafeer och restauranger, högst upp till korset på berget. När jag gick runt och fascinerades av alla fantastiska gamla vackra förfallna och överbevuxna hus från tobaksfabrikernas glansdagar. Som inte får rivas och som ingen har råd att renovera. De står där och bara väntar.

Nästa gång jag kommer till Kavalla skall jag enbart fotografera dem!